En svensk tiger i Oslo - och lite varstans: Topptur

Jag har varit i Beitostølen många många gånger, men nu tror jag att jag hade toppturen! I dubbel bemärkelse. (För er som inte är så väl bevandrade i norska språket så är topptur en tur där man går upp på en fjälltopp och ner igen (...) Toppen ska vara så hög som möjligt, helst över 2000 meter. I alla fall om man är en inbiten, norsk topptursfantast - vilket de flesta norrmän är ;-) ) Fyra dagar, tre vänner, två toppturer, en Morten Harket. Allt inramat i det vackraste av sommarväder.

Ord blir nästan överflödiga - bilderna säger det mesta - men förutom den fantastiska naturen, det fantastiska sällskapet, de fantastiska turerna, den fantastiska konserten och det fantastiska vädret så blev turen topp på ännu ett sätt: Efter många många år med krånglande knän, en ständig rädsla för att inte kunna ta mig hela vägen ner igen, och allvarlig värk och orörlighet flera dagar efter en tur i kupperad teräng, verkar knäproblemen mirakulöst nog vara borta!!! Inte tillstymmelse till ont i knäna, inte ett uns av stelhet, ingenting, och nu gick vi ändå många timmar i sträck, upp och ner, i tre dagar. Efter otaliga läkartimmar, jourcentral, röntgen, ultraljud och en hög med olika teorier om vad det kan vara, så har problemet (förhoppningsvis) bara försvunnit av sig självt! Man ska inte ropa hej förrän man har kommit över bäcken, men eftersom bäcken i detta tillfälle är ofattligt bred och oöversiktlig unnar jag mig ett aldrig så litet hej från mitt i bäcken :-) Topptur var ordet!

Utsikt från hytten