Paradise: Love

Har ni hört talas om Österrikiske Ulrich Seidls triologi? Det hade inte jag heller. Förrän i förrgår, då gårdagens film bestämdes; Paradise: Love. Läste på lite i förväg och filmen är en fristående del av en triologi under rubriken "Paradis", där kvinnor söker lyckan, om sk Sugar Mamas som sexturistar i Kenya. Den är nominerad till guldpalmen i Cannes.

Spännande tänkte jag, nyss hemkommen från Thailand och vittne till sexturism åt motsatt håll. Och den var förvisso lite spännande. Men fy fan för en jävlig film att se! Ursäkta uttrycket, jag brukar inte svära, men den var verkligen otrolig speciell och det var inte med välbehag och leenden vi gick därifrån. Filmen är extremt naken och utlämnande och vi satt alla tre och pressade oss så långt tillbaka i sätena vi kunde, för att liksom undkomma de förfärliga scenerna vi blev vittne till på vita duken. Seidl har inte sparat på krutet och vissa scener blev nästan för mycket.

Men nog har jag en lite annan bild av både sexturister och prostituerade efter det här. Nu visar filmen i stort sett bara huvudpersonen Teresas tankar och i viss mån känslor, men man får också viss inblick i hur de kenyanska strandpojkarna har det. Och man blir smärtsamt klar över att det handlar om utnyttjande från båda håll.

Filmen är tydligen spelad in utan förskrivet manus, och blir så verklig att den känns verkligare än en dokumentärfilm. Jag är djupt imponerad av rollinnehavarna och måste då också bli lite imponerad över regissören. Det är också en del snygga foton och lite humor i filmen.

Totalvärderingen? Vette sjutton! Otroligt svårt att säga om den är sevärd eller inte, bra eller dålig, eller ska ha en 1:a eller 5:a. Skulle nog ändå rekommendera er att se den om ni är intresserade av hur människor inom sexturism kan tänka och ha det.