Sydafrika - En förträfflig resa, del I - Cape town

Nu har jag sorterat lite; i tankar, intryck och foton. Ni får helt enkelt stå ut med lite fler Sydafrikainlägg - för jag är inte riktigt färdig med den här resan än. Vi tar det från starten, så ska ni först och främst få en klassisk reseskildring, som jag hoppas ger lite inspiration. Delar upp den lite - här kommer de första dygnen!

Nya ansikten, nya leenden - nya vänner redan på Gardermoen! Inspiratours koncept med singelresor känns otroligt bra redan från början. Flygrädslan övervinns av småprat, Life of Pi och en bra natt, där jag är placerad mellan Sunshine och Smiley. Möts av sommar och sol på flygplatsen i Kapstaden, av en minibuss som blir vårt lilla rullande hem de nästa dagarna och av Johan och Herman, guiden och chauffören. Utanför fönstrena - brevid de fina, raka, välställda vägarna - susar kåkstäderna förbi. Spännande, ledsamt, overkligt och malplacerat. Eller är det vi som är malplacerade?

Tablemountain växer fram i horisonten, konturerna av en stad och ett hav. Och fler berg och kullar, alla med karaktäristisk form och vegetation. Kal, grå sten eller böljande grönska. Det går mot höst, är lite kyligt i vinden, blommorna sedan länge vissna, men det är grönt och för frusna nordbor en fantastisk sommar. Och det är vackert, väldigt vackert.

Första stopp är Bo-kaap; det gamla slavområdet, främst bosatt av malayer. De små husen står sida vid sida i bubbelgumfärger, som en protest mot apartheidsystemet. Kameramaffian är igång och det knippsas av allt och alla. Vi får kamerabyteskompisar "tar du ett foto av mig så tar jag ett av dig". Lite ont om tid här, känns nästan stressigt, och illasinnade tankar om en hektisk, traditionell gruppresa poppar upp. Men jag tar fel, tack och lov!

Den gamla borgen med tortyrkammare och fängelseceller får ett besök, och här har vi gott om tid. Vi blir del av en större grupp, får en engagerad svart guide. Men Bubbel och jag vill helst njuta av solen och det bubblar över av skratt och fniss. Bubbel ska ge mig många fnissanfall under resans gång. Hon har en sån där varm, go, ironisk, fantasifull humor. En sån som inte passar sig i seriösa sammanhang, och därför passar mig perfekt!

Magen kurrar, länge sedan vi åt. Waterfront nästa stopp, tankarna går till San Fransisco och Pier 39, och det visar sig att SF har stått modell. Uteservering i solen. Vi njuter i fulla drag! Öl, vin, milkshake och sydafrikanskt, från det vita köket. Vi kommer snabbt och enkelt överens om hur vi gör med betalning, en modell som består under resan. Strosande längs vattnet. Fotbollsstadion i bakgrunden. Kommer ihåg ljudet av vuvuzelorna. Känslan är stark - det här blir en bra resa!

Inte mycket är lämnat åt slumpen - eller åt egna beslut. Det är skönt; att för en gångs skull kunna resa utan att stå för planeringen. Rumsfördelningen är klar, och fast för hela resan. Jag delar rum med Törnrosa. Bra med något bestående och konstant under en intensiv och föränderlig tur. Hotellet Strand tower ligger i närheten av Waterfront. Tryggt och lugnt, med sköna sängar och riktiga täcken. Inga "medelhavsfiltar" av tung ull. Vi vilar lite och möts igen till middag. Det blir tydligt att vi är en grupp som håller ihop. Också utanför programmet - på eftermiddagar och kvällar - gör vi saker gemensamt. Vi verkar ha samma preferenser och önskemål. Vi önskar lära känna varandra. Det är enkelt och gott att vara en del av gruppen.

Ingen sovmorgon (konstant klockställning, aldrig senare än halv åtta), på med trecking-utrustning. Lite gråmulet, stark vind, det hänger visst lite regn i luften. Men vi är väl norska; ut på tur, aldrig sur! Tablemountain ska bestigas till fots. Jag bekymrar mig, varken form eller fysik är där. Jag brukar hamna sist, jag brukar bli trött fortast och jag får ont i knäna.

Men det går bra. Gruppdynamiken är fantastisk, inkluderande och uppmuntrande (förutom att vi går ifrån Bubbel på toppen, som får traska runt själv - förlåt!) Vi tar det steg för steg, och i takt med vandringen klarnar det upp; solen möter oss, och en magisk utsikt. Det är brant men lätt att gå, och det känns tryggt. Vi möter morgonfåglarna på väg ner och går förbi grupper på väg upp. Några joggare springer förbi (!) Det är en strid ström av lokala och turister på de vältrampade stigarna och stegen av sten, men vi går inte i kö. Vyn är verkligen enastående! Det finns tid för fotografering, tid för samtal och skratt.

Efter drygt en och en halv timma är vi uppe. Berget gör skäl för sitt namn - det är platt på toppen. Vegetationen är låg, och säregen. Det finns tusentals av växtsorter och djurarter här uppe. Men vi är mest intresserade av utsikten. Det blåser kraftigt och förstärker känslan av att vara på en bergstopp, högt, högt över staden och havet långt där nere. Vinden viner och vindjackan kommer väl tillpass, men solen skiner, det är sommar i luften och vi är lyckliga. Linbanan är stängd pga vinden och vi måste gå ner också. Men knäna håller nästan hela vägen ner, liksom vattnet i vattenflaskan.

Båten till Robben Island är visst också inställd pga vinden, och en aning besvikelse lägger sig över gruppen, men Johan har nog en lösning - vi hinner imorgon. Och de röda sightseeingbussarna går; vi hoppar på en sån och spenderar eftermiddagen på dubbeldäckare, med en märklig sorts svenska i hörlurarna. Det är intressant. Det är spännande. Det är engagerande. Och det är roligt.

Camps bay. Lyxstället på baksidan av Table mountain. Vi hoppar av bussen här. Vita hus, ljumma vindar, strand, palmer, uteserveringar. Vågor - enorma vågor - som man inte kan bada i. Och ofrivillig peeling, det sticker på benen av sandkornen som ilar fram en bit över backen. Påminner lite om Pebbles beach och Carmel by the sea. Jag blir blöt när Giraffen glömmer varsla ankommande våg. Men fotona blir perfekta och den varma asfalten värmer skönt mot nakna fötter, liksom skratten och minnena av en härlig eftermiddag i hjärtat.

Kvällen fortsätter i samma anda - barfota och styrd av tillfälligheter - och vi hamnar på pub efter middagen, där jag övertalades att testa en African toilet till stort jubel. Det ser minst sagt lika förfärligt ut som det låter, men bananlikören, Amarulan och chokladen smakar alkoholhaltig bananasplit och vi bestämmer oss för en reunion med inslag av African toilet. Vi tassar hemmåt, jag i strumplästen (lånade av alltid lika välvilliga Tuffing) bärandes på de rosa, Atlantimpregnerade skorna i händerna.

Det har bara gått ett par dygn, men det känns som vi känner varandra gott redan, och som att vi har enormt mycket att se fram emot. Det har vi, visar det sig. Och det ska jag visa er också - om ni vill.

Fortsättning följer!