På grönbete

Inte för att hon sprang omkring i full fart, hoppade och skuttade av iver, eller att risken för att hon skulle rymma var enorm, men hon gick ut i alla fall (till skillnad från vissa andra fegisar)! Och sen var det bara ute som gällde (trots att både markisen och pappas kratta var ganska skrämmande). Berit på grönbete. Nu har matte varit tvungen att skaffa sele och koppel... Det är nämligen en liten filur här hemma som ivrigt krafsar på ytterdörren så fort matte ens närmar sig tanken på att själv gå ut en tur.

Tycker matte att det är jättelustigt att gå omkring med katt i koppel i stan? Nej... Men jagar man flugor i taket, med kissen lyft högt upp över huvudet, omkringhoppandes mellan köksbord och köksö i grannarnas nyfikna blickars närvaro kan man väl ta en promenad med katt också.

Jag är INTE tjock!!

GOOOOOOD JUUUUUUUL!!! Vet ni, Matte kallar mig för tjockis! Det är ju inte liiite fräckt! Det värsta är att hon har fått det från han den där doktorn; så det går ju inte att övertala henne heller! Han sa att jag var ÖVERVIKTIG - jag tänkte att det är ju fint att han säger att jag är extra viktig, för det är jag ju - men sen började han babbla om diet! Och matte bara nickade och sa ja!!! Så nu får jag nästan iiiiingen mat alls! Medan både matte och Berit gafflar i sig! Dessutom har hon hela kylskåpet FULLT av massa gott. Bha - lätt för henne att skicka mig på diet då ja!

Jag brukar säga ifrån ganska bestämt att jag är huuuuuuuungrig, men matte bara ler... Och om jag har tur slänger hon till mig ett par ynka bitar av torrfodret.

Som tur är ska jag och Bejjan på jullov till mormor och morfar - säker på att de faller för mina stora blå ögon och vädjande söta lilla ansikte. Lätt som en plätt!

Ny soffa och kuddhelvete

Hej. Jag är sur. Matte har en alldeles för liten soffa, och ändå hamstrar hon kuddar som en äkta hamster! Jag får ju inte plats längre!!! Tänk att man ska behöva ha det så här! Ligga och plågas med benen långt utanför och huvudet intryckt i en massa nitar och en räv!! Finns det ingen kattombudsman eller nåt man kan ringa och klaga hos??? Berit snor som vanligt stora soffan, och hon ser ut att ha relativt gott om plats, men själv får man ligga här och trängas. Bha. Och matte bryr sig inte ens. Tar fram kameran och hånar mig! Funderar allvarligt på att gnaga sönder de där kuddarna. Så kanske det blir ordning här i huset igen.

Lat lördag

Tjohooooooooooo - det är helg, jag har inte några storslagna planer, jag ska inte jobba, jag behöver inte ställa klockan, jag är leeeeeeeedig. Lat lördag. I alla fall för vissa. Allra, allra helst hade jag velat parkera mig i soffan eller jämte ulltussarna i sängen, men om jag ska få fram höstgarderoben innan hösten är förbi är det nog dags nu. Jag får hellre joina latmaskarna under en paus. Kolla in sovstilen - med en tass rakt upp i luften. Hur är det fysiskt möjligt tro?

Matte kom hem!

"Matte, kom hem för vi längtar efter dig

 Kom innan sommar'n är slut, lilla Matte

Åskan har gått, och om kvällen blir det mörkt

Stjärnorna syns nu på himlen igen..."

En HEKTISK vecka är över - och jag överlevde utan bestående men. Tack vare allt positivt som hänt. Och tack vare de små ulltussarna som troget väntar på mig här hemma. Jag har riktigt dåligt samvete för att de har varit ensamma från tidig morgon till sen kväll hela veckan, och "brevet till Lillan" - med matte istallet för pappa - har dånat i huvudet, men de verkar ha det bra trots allt. Och nu är det helg - jippiiiii!

Nästa vecka blir lugnare; varken heldagsmöten, förhandlingar, Frankfurtresa, tandläkarbesök, kajakkurs eller jobbmiddag inplanerat. Jag ska NJUTA av helt vanliga dagar framför datorn och helt vanliga kvällar med vänner, kissar och förhoppningsvis lite bloggtid.

God helg alla trogna läsare!

En ny familj

Idag är det ett år sedan Berit flyttade hem till mig, så här såg hon (och jag) ut då. Det har varit - och är fortfarande - ett stort äventyr att skaffa den där lilla kissen. Att planera och välja och förbereda. Jag gladde mig otroligt samtidigt som jag oroade mig för allt. Bekymrade mig för att hon inte skulle ha det bra, för att hon inte skulle trivas, "plötslig spädkattsdöd", att hon skulle få i sig nåt giftigt etc etc etc. Jag rusade hem från jobb - där jag bara var några timmar de första dagarna - och jag tänkte på henne många många gånger under de där timmarna. Hon var det sötaste och mest tillgivna jag någonsin sett och det slog mig att jag på ett sätt bildat en ny liten familj. Jag menar inte att en kattunge är samma sak som ett barn, men jag tror faktiskt att en hund och en katt kan ge upphov till mycket av de samma känslorna. Och att de är familjemedlemmar är alldeles uppenbart.

Med massa lek, massa gos, massa glädje, massa små vardagsproblem, en del irritation och många frågor i stil med "vad är det jag har gjort" har vi anpassat oss till varandra och vår vardag. Och till det lilla nytillskottet som kom lite senare på hösten. Och jag är så otroligt förälskad i de där två ulltussarna, jag vet faktiskt inte hur jag skulle klara mig utan dem nu. De är två personligheter som inte kan ersättas. Min fina lilla familj.

En slö dag och en genomblöt tiger

Vissa dagar får man gjort hur mycket som helst. Andra dagar glider bara förbi, med det allra mesta ogjort. Idag är en sån dag. Av alldeles förklarliga - men inte desto mindre dumdristiga - skäl. Det blev sent igår. I kombination med en bartender som testade olika drinkar helt gratis på mig och Sunshine och en klocka som ställdes till väckning ca 5,2 timmar efter insomning, har dagen varit ganska slö.

Dock var jag tvungen att ta mig till frisören, och det blev en milt sagt blöt upplevelse! Jag har sällan sett en sån himmel och ett sånt skyfall som jag hamnade mitt i på väg hem runt halv tolv-tiden. Tänk er Independence Day-känslan när det första rymdskeppet plötsligt förmörkar stan och täcker hela himmelen. Tänk er sen nån annan katastroffilm med stormar och åska och översvämningar. Så var det. Precis så var det. Och det gick fort! Från första droppe till skyfall hann jag bara några meter och var tvungen att söka ly under ett tak när jag insåg att det var direkt farligt att cykla vidare i ovädret. Inte för att det skyddade mot regn - det kom vågrätt från sidan idag - men det kändes på nåt sätt bättre att ställa sig där än nån annan stans.

När regnet avtagit till normalt störtregn cyklade jag hem och mötte Elon och Berit som såg högst undrande ut när ett blött monster kom in genom dörren. När monstret bytt kläder och lagt sig för att vila lite, var skepsisen dock utbytt mot omåttligt gosbehov. Berit skulle tvunget lägga sig UNDER mig och Elon skulle tvunget bita mig i tårna, och som den snälla matte man är fick de förstås göra det... Ingen direkt vila alltså, och efter ett tag gav jag upp och fortsatte med mina garderober. I snigeltempo. Lyssnandes på klassiska smörballader på Spotify samtidigt som jag avundsjukt iaktog kissarna som utan minsta dåligt samvete lagt sig gott tillrätta i min säng.

 

Lite mer gryn

Sötaste ungen i världen (tycker man ju såklart som faster) får lite mer utrymme här. Hon är så gullig att man vill äta upp henne! Med sitt glada humör, livliga sätt och sin tunna, röda kalufs. Kissarna var verkligen poppis när hon hälsade på i juni och hon och Berit blev riktigt goda vänner. Elon lite mer skeptisk till det lilla högljudda monstret som sprang efter honom i rasande fart, men mot slutet av helgen klarade han i alla fall av att uppehålla sig i samma rum som grynet.

Balkongen också en hit, bland både djur och barn (och mattar för den delen), så där spenderades i stort sett tiden vi var hemma. Grynet med snuttefilt och goseleopard i högsta hugg, jagandes Berit och möjligheter att få klappa händerna. Berit jagandes flugor, Gryn och goseleoparder. Matte ständigt beredd med kameran, jagandes bevaring av de perfekta ögonblicken.

Nästa vecka får jag träffa Hjärtegrynet och resten av familjen igen - det längtar jag så jättemycket till!

Garderobskisse

Hallååååå! Bejjan här! Såg att Oskar (stilig karl det där...) får blogga, och när jag sa det till Matte fick hon nog lite dåligt samvete. Så här är jag nu, tadaaaa! Mattar är lättlurade väsen nämligen, man behöver bara tindra lite med ögonen, se sorgset på henne och framkalla ett litet ynkligt pip så är det klart! :-)

Och så kan man övertyga dem om att man är jättebra på att röja i garderober. Då får man klättra hur mycket man vill. Efter lite beklagande om hår på kuddar (bhaa - precis som att jag skulle fälla!! Och precis som att hon inte har MER ÄN NOG kuddar att ta av, ett par hårstrån kan då inte spela nån roll!!) ger hon med sig och till slut tackar hon för hjälpen och ångrar att jag inte fick vara med och röja från början. Det går ju så mycket fortare när man är två! Och nu har den galna människan äntligen nästan kuddfritt i garderoberna tack vare min hjälp.

Eftersom garderoberna är JÄTTEHÖGA måste matte hjälpa mig lite att komma upp, men bara lite, och eftersom jag kommer JÄTTEHÖGT upp, måste hon hjälpa mig ner också, men bara lite. Jag har kommit på ett himla smart sätt nämligen. Jag ropar på matte när det är dags, så ställer jag tassarna på hennes panna och skuttar först ner i hennes famn innan jag tar jättehoppet ner på golvet. Just till sånt är mattar faktiskt ganska bra att ha.

Tjingeling där ute - och lat-Elon som inte alls vill klättra i garderober - säger hej!