Cuba - svart och vitt, la mescla

God eftermiddag! Oj vad det har varit grått idag, mörkt hela dagen. Kom att längta lite efter sommar, sol och vita stränder. Därför ett nytt Kubainlägg.

Alla kubaner vi träffade - och det var många - var extremt upptagna och intresserade av hudfärg. Inte på något rasistiskt sätt, men bara genuint intresserade av hudfärg. Och väldigt stolta över sitt arv - från Spanien och från Afrika. Det vi hörde oftast på hela resan var nog "blanca blanca" som i vit, och "mescla" som i blandning eller mix, i den betydningen att våra olika hudtoner var en fin blandning av färger och att det hade blivit en väldigt fin hudfärg på våra gemensamma barn...

Vi mötte ständigt människor - kvinnor och män - som ville jämföra sin hudfärg med oss, och vi blev liksom klassade på nån sorts vithetsskala. Därmed inte sagt att ena änden av skalan var bättre eller sämre än den andra. Och det ska tilläggas att efter 9 veckor var vi minst lika bruna som många av dem. Eller röda i alla fall :-) Till saken hör också att vi var tre svenskor med väldigt olikt utseende; mig, I som är halvt colombiansk, rödlätt och blek i huden; och E som är adopterad från Sydkorea.

På tal om barn och blandning av hudfärg, så fick vi otaliga erbjudanden om giftermål. Om "blanca" och "mescla" var de vanligaste orden, så hörde vi "Estas casada?" näst oftast, dvs "är du gift?" De första veckorna gick vi runt och trodde att alla frågade "Estas cansada?" som betyder "Är du trött?", och tänkte att det var då våldsamt vad vi måste se slitna ut av värmen och tidsomställningen. När vi förstod vad de frågade - och faktiskt inte var trötta längre - fortsatte vi ändå att svara ja :-)

Matchnings- och mescla-längtan tog sig också uttryck i att vi ständigt blev efterföljda av minst tre herrar av olika ålder (och hudfärg). Eftersom ingen av oss gick i giftastankar var det ok med uppmärksamheten och ingen gick någonsin för långt eller blev obehaglig. Det hela var förstås en lek, ett spel, en liten oskyldig flirt från deras sida också. Men sett utifrån den fattigdom de levde i, fanns det nog ett litet snäv av sanning och förhoppning i de där frågorna. Många läntade efter ett liv utanför Kuba. Men jag är så säker på att de trots allt har det bättre där!

Som flugor till sockerbitar - tre gentlemän bland tigrar och svenska väninnor på stranden utanför Santiago

En lite större grupp av unga herrar på stranden utanför Cienfuegos

En ensam äldre herre på en strand utanför Trinidad

Vi träffar två bleka - fast solbrända just nu då - danskar utanför Trinidad, och umgås med dem i några dagar

Ibland var de bara två, och en av oss tjejer blev "över"

Barnen tyckte också vi var vita och exotiska...

... och blev jätteglada för lite godis!

Det var nog en eller annan mescla-diskussion som gjorde att vi till slut hamnade på middag hos en familj i Pinar del Rio

En rastafari-man blev förälskad i I och vi fick följa med hem till honom och göra rastaflätor och lyssna på Bob Marley

Cuba - på två eller fler hjul

Sommar och semester känns oändligt långt borta, så här sitter jag och längtar till nya spännande resmål. Tills dess nöjer jag mig med att se på lite Kubafoton igen.

Cuba var - och är - ett fattigt land; och med begränsade resurser kommer uppfinningsrikedom och flexibilitet till sin rätt! Vi reste runt på ön i nästan 9 veckor - och fick utnyttjat i stort sett allt av transportalternativ (inte flyg dock, det vågade vi inte med Aeroflots GAMLA importerade plan); tåg, buss, bil, vagn, lastbil, skrinda, båt, häst. En upplevelse i sig! Större delen av transporttiden gick dock åt till att vänta på transporten... Inget avgick någonsin när det skulle, mycket hade inga fasta avgångstider och det mesta gick sönder någonstans på vägen. Utan att någon brydde sig ett smack om det! I början var det stressande, men så omfamnades också vi effektiva svenskar av ett lugn och en ro som jag varken kännt förr eller senare. Det var t o m lite stressigt att komma hem efteråt!

Under en kort period hyrde vi bil, och då fick vi svar på vad alla stod och väntade på längs vägen - skjuts! Det var cotyme att plocka upp liftare som skulle åt samma håll, och även om vi var skeptiska i början fyllde vi den lilla bilen så långt det gick. Det ledde till nya bekanskaper; och cigarrköp, udda övernattningar och besök utanför allfartsväg, bl a i grottan som Castro höll sig i under Kubakrisen. Vilken upplevelse :-) De som inte får skjuts - det är många som står och väntar längs vägen - går bara hem igen, och gör ett nytt försök nästa dag. Helt enkelt - och en filosofi som många av oss säkert skulle ha nytta av ta till oss.

Den gamla Ladan kokade i uppförsbacken. Privatskjuts till nån källa och botanisk trädgård om jag inte minns fel

Karaktäristisk "lastbilsbuss" i Havanna

Vi åker häst och vagn i Santa Clara

Häst och kärra var ett populärt transportmedel

Halvprivata pick-uper var populärt i Santiago. När den var full avgick den mot bestämt slutmål.

Barnen i havanna har byggt sig åkdon av några hjul och brädor - jätteroligt att åka på!

De gamla amerikanska bilarna är bara fantastiska. Vilka färger och former :-) Hälften har något temporärt fel, men alla är mästerliga bilmekaniker på Kuba

Häst är också ett bra transportmedel - dock är de kubanska varianterna ganska utmärglade och går långsamt...

På besök på en brandstation. Tror det var i Havanna. Kolla in de jättefina brandbilarna!

Cykel och motorcykel var vanligt förekommande; men vi fick inte testat det

Cuba - dansen och musiken

I dessa semestertider fortsätter tigerns kuba-serie; turen har kommit till dansen och musiken. Hela ön genomsyras av kärleken till musik. Helt säker på att absolut ALLA kan dansa salsa och minst lika många kan sjunga. Vart vi än gick var musiken och dansen ständigt närvarande. Plötsligt började nån sjunga en sång på en restaurang, spela en bit på gitarren på gatan, ta några salsasteg med grannen som hälsade på. Själva var vi medelmåttiga och ganska så stela skandinaver när vi kom, men rätt så duktiga höftvrickande latinas när vi åkte. På de nio veckorna vi var där var det inte många kvällar som inte spenderades med salsa! Kolla in de äkta leendena på alla bilderna :-)

Salsalektioner i "vårt" vardagsrum i Santiago - här har vi, efter fem veckor, blivit så avancerade att vi galant klarar en sk rueda. Om ni tycker jag är mager så är det helt riktigt - gick ner ca 8 kilo på 9 veckor pga all dans, lite och nyttig mat och promenerande, promenerande, promenerande. Mer om det i matavsnittet som jag har planerat skriva.

Vi har lämnat tillbaka en hyrbil och är sura pga en återlämningskostnad. Men möts av två glada musikanter på Malecon i Havanna. Vi tar både en svängom och en truddelutt.

Vi lär bort en Schottis under uppsyn av Che Guevara

I Santa Clara sprang vi av en tillfällighet på två musikstudio-innehavare. Vi får följa med, får inspelat ett kasettband och fördriver väntetiden med lite salsadans i lokalen

Avslutningsfest för en av eleverna på språkskolan i Santiago, hemma i rekorskans vardagsrum. Hon har hyrt in ett band som spelar och sjunger - snart fylls halva gatan av oss dansande skolelever

I vardagsrummet i Santiago igen - de randiga zebradräkterna var poppis år 2000 :-) Zebran må visserligen se lite komisk ut, men dansa kan hon!

Vi blir bjudna hem till en familj i Viñales. De har inte ens pengar till mat eller att täta taket som läcker in stora mängder regnvatten, men har lånat grannens musikanläggning som står på högsta volym, så att vi kan få dansa salsa med sönerna. Och det gör vi - tills fötterna blöder :-)

T o m 3-årige lillebror är en rackare på att dansa!

Cuba

En kollega ska till Kuba över påsken och frågade mig om lite tips och bilder. Det var en utmärkt anledning att gå igenom alla korten - från tiden långt innan digitalkameran gjorde sitt intåg så nu har jag fått ta kort av korten - och få tänka tillbaka på en alldeles fantastisk och helt speciell resa. Jag och två studieväninnor bestämde oss hastigt och lustigt för att göra något extra ut av vårt allra sista sommarlov. Köpte flygbiljetter till Havanna, packade 10 kg var, slängde med våra rostiga spansk-kunskaper som skulle dammas av och fick uppleva ett äventyr vi aldrig kunnat drömma om! Efter 9 veckor på denna vackra ö har landet och dess människor för alltid en speciell plats i mitt hjärta. Nu vill jag dela med mig; här är första bild- och minneskavalkaden från Kuba! Mer kommer!

50-talsbilarna rullar fortfarande, gärna ut på någon strand för en picnic under en palm

Flaggan och revolutionen var ständigt närvarande

Cigarr-fabrikerna där cigarrerna handrullas lever och frodas

Allt är till salu - hela tiden

I Havanna rasar 1-2 hus i snitt om dagen. Det finns inga pengar till restaurering av de gamla vackra byggnaderna

Vart man sig ser finner man en grupp skickliga musiker som utövar sin konst

Kuba bjuder på storslagen natur

Har många gånger tänkt att jag skulle vilja resa tillbaka - men faktum är att det var så bra att jag inte riktigt vågar. Det kan inte bli detsamma och jag är rädd för att förstöra, eller i alla fall förringa minnena. Detta var också sommaren 2000 och jag misstänker att det har hänt en del sedan dess, kanske inte allt av lika positivt slag.