Till minne av en kär och trogen vän

♥ ♥ ♥

Du har följt mig i vått och torrt, genom glädje och sorg, hemma i Oslo och långt bort i fjärran land. Genom sandstormar och under gnistrande stjärnhimlar, på fjälltoppar och i storstadens larm. En följeslagare och oumbärlig kamrat har idag stilla somnat in på sin ålders höst efter en längre tids sjukdom. Tack för alla fina stunder och goda minnen – du kommer alltid att finnas i mitt hjärta! Farväl, och vila i frid, käre Nokia E51.

♥ ♥ ♥ 

(Och välkommen till mama ajfån! Tjoho!)

♥ ♥ ♥

Att omdefiniera sig själv

Singel. Ensamstående. Själv. Ensam. Ogift. Singel. Singel! Singel? Jag?? Nej, det kan inte stämma! Jag är ju inte singel.

Men jo, så är det visst nu trots allt. Jag har tänkt mycket på det. Förnekat, funderat, filosoferat, skämts för, skrämts av och till sist accepterat det faktum att jag är singel. Och under tiden har jag haft ett våldsamt behov av att omdefiniera mig själv på ett vis. Men mitt i processen kom genombrottet; en aldrig så liten insikt som har betytt så oändligt mycket för mig - det är faktiskt samma gamla tiger som har samma känslor, samma inställning till livet, samma funderingar som innan jag var singel! Singel är en definition, som vi har hittat på för att tillgodose vårt stora behov för att gruppera, inte en människotyp.

Visst, jag har förlorat något; en sambo, en vän, en kjæreste, en umgängeskrets, och i en period kände jag mig amputerad. Hälften av mig och mitt liv var plötsligt borta och det gjorde ont. Men att förlora något, oavsett vad, handlar om sorg. Och sorg är en process som vi människor går IGENOM. Dvs vi kommer ut på andra sidan. Det är väl så vi är skapade, vi kommer igenom, vi går vidare. Kanske förlorade jag något mer på vägen, kanske tillkom något, kanske har jag vunnit nya lärdommar, kanske har det skett förändringar med mig, men det är trots allt samma gamla jag som traskar vidare i livet.

Så att omdefiniera sig själv är varken farligt eller svårt. Det är i stort sett bara etiketten på utsidan som ändras, ett nytt fack man stoppas in i. Och det är omvärlden som stoppar in mig i facket, som kanske uppfattar mig lite annorlunda när jag tillhör en ny kategori. Själv är jag fortfarande jag, på gott och ont.

En blommig dag - i glädje och sorg

Vilken dag det var igår! Jag hade verkligen valt riktig hemresedatum (och så tycker jag om att inbilla mig att jag tog med mig solen från Venedig och Köpenhamn till Oslo :-) Sov en stund efter en lång dag och sen kväll och sen klädde jag mig i sommarblommigt. Inte ofta man kan ha Love forever-klänningen utan kofta i Oslo, men det gick lysande igår. Träffade Bull för en mysig lunchglass (oj så mycket glass det har blivit det sista...) och glada skratt och semesterberättelser. Och vi gick till domkyrkan och såg på blomsterhavet. Det stämde inte överens. Alla dessa rosor, alla dessa brev, nallar och lyktor, alla dessa bilder, minnen och hälsningar till de som inte finns längre. Och tårarna som kom. De borde legat inhöljda i en tyst och fuktig dimma, inte badat i varmt solljus. Men å andra sidan kanske det var bra just så; sommaren och solen ger ändå en mening och en påminnelse om att livet går vidare, att världen snurrar på och att man kan känna glädje i det lilla. Att glädje och sorg går hand i hand, att det är nära mellan tårar och skratt.

 

Ett ögonblick i sänder

Tiden går. Ögonblicken blir till minuter, stunder, timmar och hela dagar. Jag börjar t o m kunna urskilja veckor ur den dimmiga massan som är livet. Livet efter. Det fanns ett liv före också, men det var då, och här är nu. Jag lever här och nu.

Jag har tagit ett ögonblick i sänder, och slagit mig till ro med att så är livet just nu. Det har givit tröst och löften om bättre tider. Och allteftersom tiden går blottas nya möjligheter vid horisonten. Tomma tankar, ett tomt sinne och ett tomt och ensamt hjärta börjar sakta fyllas på igen. Av mer av detsamma som före, men också av nytt. Kattungar, söndagsutflykter, golvkakel i 1800-talsstil, sommarbad i Oslofjorden.

Kommer förstås att tänka på psalmen, och vad man än väljer att tro, är de inledande orden så sanna. Och ska jag någonsin försöka mig på att ge råd under svåra tider får det bli detta:

"Blott en dag, ett ögonblick i sänder,

vilken tröst vad än som kommer på!"

Det ska inte så mycket till

Det finns några fördelar med att inte vara på topp. De har jag tänkt ta fasta på, och försöka bevara känslan av; också när livet är bekymmerslöst igen.

Den första - och säkert viktigaste - är att småproblem förblir just små. Att PCn kraschade i fredags är visserligen tråkigt, och jag har förlorat både bilder och dokument, och det kommer ge en massa extra jobb, men världen går inte under. Att doppresenten till hjärtegrynet inte var klar i tid (mitt eget fel) har ingen betydelse i det stora hela; viktigast var ju att jag kunde vara med på dopet. Att jag har lyckats få både stenskott och repor på bilen är förstås inget lustigt, snarare otroligt klantigt att köra på en stolpe, men det är inte en av livets väsentligheter. Att stå i kö ut ur Oslo i 45 minuter är kanske inte så roligt det heller, men det spelar ingen roll alls, så länge jag kom hem.

Den andra fördelen är att de små glädjeämnena blir stora! En nyöppnad vägsträcka på E6, fotbollskommentatorns fantastiska uttryck på SR P4 - "som en dansande viltsvinsgalt", "som smöret på de franska mackorna", "där står de som domherrar och blåmesar runt ett fågelbord på vintern" - ett sms, att vakna utan att omedelbart tänka på tråkigheterna, solsken, att märka att jag tar ett par danssteg på badrummet när jag hör en bra sång på radion. Det ska inte så mycket till!

Så här ser nyöppnade sträckan av E6 i norra Bohuslän ut - en fröjd för både öga, själ och bil :-) Det går för övrigt riktigt bra att fota samtidigt som man kör, om någon undrar...

När ni läser det här är jag ute och äter med tjejerna. Vilken skitbra funktion att kunna schemalägga inlägg när man inte har PC hemma! Men jag får en ny redan imorgon, skönt. Så återstår att se hur många foton som är kvar och hur många timmar jag måste "jobba ikapp".

Hus & hage?

Hej vänner! Det blir inte alltid som man tänkt sig. På inget vis. Drömmar om en framtid för oss två och en liten trädgård hamnade långt bak i kön, och fick ge plats åt drömmar om en fin sommar och att känna mig lycklig av att bara finnas till. Livet går minsann upp och ner. Och bilden av en bergochdalbana är slående och talande på många sätt. Men jag insåg just något ganska så viktigt. Det går fort, fort utför, man hamnar i ett viktlöst tillstånd av vacuum på botten, det går trögt uppför. Och viktigast; det är i de tunga, långa uppförsbackarna som vi är på väg just uppåt! Det SKA vara tungt att komma vidare. Att dra sig uppåt är ett slitsamt jobb som kräver en reell insats, men den absoluta bottnens dvala har man lämnat bakom sig. Tomhet, saknad och sorg finns kvar, men det där vacuumet är borta.

Igår tror jag att jag för allvar lämnade min botten för den här gången, dvs jag är på väg uppåt. Kanske jag halkar ner ibland, men jag har börjat klättra. Vi har varit på banken och ordnat alla papper, jag har börjat fundera på små förändringar i vardagen, jag har tagit ett par initiativ, jag har ringt till en vän jag inte pratat med på länge, jag har börjat röja i garderoberna, jag har blivit irriterad, jag har varit på visning!

Nej, jag ska inte flytta. Men ett townhouse i mitt drömområde var till salu och jag var tvungen att gå och titta. Massa folk - massa folk som mig t o m - som var på visning, och visst är det ett enormt charmigt hus, men jag är en praktisk tiger och det här var på inget sätt en praktisk bostad. Lite sugen är jag, och jag skrev upp mig för att följa budrundan, men det blir med ett prospekt och några foton den här gången. Nästa gång kanske?

Fest på Hovedøya

Idag är det grått och iskallt, regnar lite och blåser. Jag fryser och har ingen lust att lämna soffan. Passar egentligen ganska bra på en söndag utan planer. Tycker det är ganska frustrerande att vara ensam och ledsen när "alla andra" är ute och njuter av sol, sommar och varandras sällskap. En väldigt uppfriskande promenad har jag dock hunnit med, en bra start på dagen!

Annars lever jag kvar lite på fredagen än. Då var det jobbfest med avdelningen och några speciellt utvalda gäster. Hade inte de stora förväntningarna, men det blev en riktigt rolig kväll! Maten var väl sådär för att vara ärlig, men omgivningarna fantastiska (även om vi fick sitta inne pga vinden), sällskapet bra och vinet gott. Revierhavnen Kro var resmålet för kvällen, restaurangen på Hovedøya med utsikt över stan. Har visserligen varit på Hovedøya några gånger, men aldrig på restaurangen. Det ska dock göras igen! När solen skiner från klarblå himmel kan det ju inte finnas många bättre uteserveringar i tigerstaden.

Hjälp från oväntat håll

Hej där ute! Det höll på att gå mig hus förbi. Den vackraste tiden på året blev på gränsen till bortglömd, dimlagd, förtryckt, av starka känslor och stor sorg. Jag missade nästan fåglarna som kvittrar, knopparna som brister och de första ljusa kvällarna. Men så dök det upp lite hjälp - eller tröst hellre - från oväntade håll och den ljusnande framtid och vänliga grönskan känns också lite som mina.

Det finns mycket mellan himmel och jord som man inte känner till, men genom att själv vara öppen, öppnar sig dörrar och fönster, eller i alla fall ventiler, här och var. Det finns människor i min närhet som går igenom samma sak, och det har givit mig ny styrka. Känslan av att sitta i samma båt, av att inte vara ensam, av att det finns de som förstår mig alltför väl hjälper faktiskt. Det skapas en slags gemenskap; när ett "vi" har gått i kras, dyker ett annat "vi" upp.

Och hade jag varit religiös skulle jag nästan tro att en högre makt har ett finger med i spelet. När solen skiner och termometern visar en bra bit över 20 grader, blir tillvaron automatiskt lite ljusare.

Det är över

Bara sådär. Det har gått för fort, samtidigt som tiden har sniglat sig fram de sista veckorna. Bara ledsen, oändligt ledsen. Det känns verkligen som att hjärtat har slitits sönder. Eller slitits ut ur kroppen. Ska man försöka se det positiva i situationen är det att jag inte behöver hoppas längre; nu kan jag förhålla mig till fakta och ta en dag åt gången härifrån. Sköt om er där ute, var rädda om varandra och lyssna till era hjärtan!

Bild från http://www.jhocy.com/

Vakuum

Ungefär så känns det. Som att gå runt i ett vakuum, i en tät glaskupa. Jag ser det jag brukar se, jag hör det jag brukar höra, jag gör det jag brukar göra, men som i ett tomrum, och lite avskärmad från verkligheten. Färgerna är dovare och dystrare, ljuden lägre och sorgsnare, handlingar mestadels utan mening. Som att inte kunna andas ordentligt, som att vänta på att någon ska krossa glaskupan jag befinner mig i. Låta ljus, ljud och frisk luft komma in, låta mig skratta från hjärtat och se det vackra i våren.

I stunder, sekunder och t o m minuter lyfter någon eller något på kupan. Idag har jag varit på fotovandring och på by Ti Mo butiken. Vid åsynen av ett vackert körsbärsträd eller skir klänning, när smaken av en frisk smoothie når mina läppar, i sällskap av Soffipropp och Piffs medryckande skratt får jag andas. Det är en skön känsla.

♥♥♥ TACK ♥♥♥

Tack för alla vackra ord och ert fina stöd i en annorlunda vardag! Det går verkligen upp och ner, men det går! På ett vis. Och det är det viktigaste. Jag skrattar ibland, jag sover gott, jag fixar hemma, jag pratar med och träffar många. Jag har fattat ett viktigt beslut om lägenheten. Jag jobbar. Jag gör något positivt och roligt varje dag. Jag har beställt nåt fint. Det ordnar sig. Sakta men säkert ordnar det sig.

Bild från http://vitavillavila.blogspot.com/

En paus

Möjligen en onödig upplysning, men som ni har förstått har jag en paus. Men med betydligt större innebörd än bloggpaus.

För några dagar sedan bestämde sambon och jag oss för att ta en paus från varandra. En paus för att tänka, känna efter, försöka förstå vad vi önskar få ut av livet och framtiden. På kort tid ska vi fatta ett beslut om det ska bli vi vidare eller inte. Jag hoppas fortfarande vi ska hitta en sorts lösning tillsammans, men möjligheterna känns små och jag försöker inställa mig på att detta inte bara är en paus.

Jag är ledsen, kanske så ledsen som jag aldrig varit tidigare. Gladmusiken fungerar inte, att jobba känns som en tung börda där tårarna måste pressas tillbaka och tankarna är i uppror, jag vaknar med ett hål i själen och ett tryck över hjärtat. Men jag får ätit och sovit, och jag har en fantastisk familj som alltid finns jämte mig, även om de fysiskt befinner sig längre bort. Och i närheten finns de finaste av vänner. De tröstar och tar hand om mig, får mig att landa på fötterna.

Blogginspiration finns inte alls, och dessutom känns de små vardagsliga tingen som bringar lycka plötsligt så oändligt triviella och trista. Men en klok väninna gav mig tipset att göra något som jag tror gör mig glad varje dag - och det har jag tagit fasta på. Igår handlade det om sko-shopping till specialpris - skor kan man aldrig få för många av - och en räkafton med Soffipropp och Bull. Det är trots allt de små sakerna i vardagen som kommer att ta mig igenom det här.

Jag tar dagen som den kommer och kanske hörs vi snart igen. Det blir nog inga glättiga inlägg, men bloggen är också en fin ventil för att få utlopp för frustration och för att få uttryckt och sorterat tankar och känslor. Jag tittar in hos er andra i blogglandia emellanåt och om jag känner för det lägger jag igen ett spår. Kramar från en ledsen tiger.

Och störst av allt är kärleken

Tillbaka i Oslo. Efter en sen, lång, mysig brunch och ett tårvått avsked (fler än jag som är blödiga...) satte vi oss i Pantern och styrde kosan mot tigerstaden. Tyckte direkt att stämningen var lite mer normaliserad men ville ändå komma ut och se mig om på förödelsen och än en gång försöka förstå vad som har hänt. Hade hört på nyheterna att blommorna skulle vara borta, men långt ifrån. Ett nytt kollage bevisar det.

Utanför domkyrkan har man samlat ihop blommorna som nu ligger i många, många lager på ett lite mindre område än tidigare, men det var gott om färska blommor runt kyrkan och på många andra platser i centrum. En jättelik kjærlighet på pinne, dvs slickepinne, i form av ett hjärta står jämte domkyrkan med texten: Och störst av allt är kärleken. Låt oss hoppas att vi alla kommer ihåg att ta vara på kärleken och sammanhållningen under lång, lång tid, så att de meningslösa terrordåden för något gott med sig.

Hold sammen - hold hender

Visserligen ett påhitt av VG - som på intet sätt är en favorittidning - men tycker det är fint och talande, och efter att ha missat det fantastiska blomstertåget i Oslo igår kan jag visa lite av mitt engagemang här; håll samman - håll händer. Klicka på länken och styrk kedjan av människor runt hela världen som håller händer för avsky mot våld och i medkänsla för alla som drabbats.

"Tenk hvor mye kjærlighet vi alle kan vise sammen"

Jag är fortfarande mållös och det känns helt fel att blogga om något annat än tragedin just nu, så jag publicerar Jens Stoltenbergs fina tal från domkyrkan istället, ackompanjerat av några bilder från blomhavet utanför, dit vi gick med en bukett rosor ikväll. Det är skönt att det har skapats en plats för sorg och eftertanke, nu när regeringskvarteret är avspärrat och Utøya ligger långt från stan.

***********
Det er nå snart to døgn siden Norge ble rammet av den største ugjerningen siden krigen. På Utøya og i Oslo.
Det føles som en evighet. Det har vært timer, dager og netter fylt av sjokk, fortvilelse, sinne og gråt.

I dag er det tid for sorg. I dag skal vi tillate oss å stoppe litt opp. Minnes de døde.Sørge over dem som ikke er mer. 92 menneskeliv er gått tapt. Flere er fortsatt savnet. Hver og en av de som er gått bort er en tragedie. Til sammen utgjør tapet en nasjonal tragedie. Fortsatt strever vi med å begripe omfanget.

Mange av oss kjente noen som er borte. Enda flere vet om noen. Jeg kjente flere. En av dem var Monica. I rundt 20 år jobbet hun på Utøya. For mange av oss var hun Utøya. Nå er hun død. Skutt og drept mens hun skapte omsorg og trygghet for ungdom fra hele landet. Hennes mann John og døtrene Victoria og Helene er i Drammen kirke i dag. Det er så urettferdig. Dere skal vite at vi gråter med dere.

En annen som er borte er Tore Eikeland. Leder av AUF i Hordaland og en av våre aller mest talentfulle ungdomspolitikere. Jeg husker at han fikk hele landsmøtet i Arbeiderpartiet til å juble da han holdt et engasjert innlegg mot EUs postdirektiv, og vant. Nå er han død. Borte for alltid. Det er ikke til å begripe.

Dette er to av dem vi har mistet. Vi har mistet mange andre, på Utøya og i regjeringsbygget. Snart får vi navn og bilde på alle. Da vil omfanget av ondskapen tre fram i all sin gru.Det blir en ny prøvelse. Men vi skal klare den også. Midt i alt det tragiske er jeg stolt av å bo i et land som har maktet å stå oppreist i en kritisk tid.
Jeg er imponert over hvor mye verdighet, omsorg og fasthet jeg har møtt.

Vi er et lite land, men vi er et stolt folk. Vi er fortsatt rystet av det som traff oss, men vi gir aldri opp våre verdier. Vårt svar er mer demokrati, mer åpenhet og mer humanitet. Men aldri naivitet.

Ingen har sagt det finere enn AUF-jenta som ble intervjuet av CNN:
”Om én mann kan vise så mye hat, tenk hvor mye kjærlighet vi alle kan vise sammen.”

Til slutt. La meg si til familier over hele landet som har mistet en av sine kjære: Dere har min og hele Norges dypeste medfølelse i sorgen. Ikke bare det. Hele verden føler med dere. Jeg har lovet å overbringe kondolanser til dere fra Barack Obama, Vladimir Putin, Frederik Reinfeldt, Angela Merkel, David Cameron, Dimitry Medvedev og mange andre statsledere og regjeringssjefer.

Dette kan aldri erstatte tapet. Ingenting kan bringe deres kjære tilbake. Men vi trenger støtte og trøst når livet er som mørkest. Nå er livet som mørkest for dere. Dere skal vite at vi er der for dere.

Oslo i sorg

Vi möttes av beväpnad polis, ösregn och åska när vi landande på Gardermoen sent igår kväll. Det var tungt att komma tillbaka och de dystra tidningarna som var starkt eftertraktade på flyget hem orkade vi inte läsa fullt ut. Idag har det varit minnesgudstjänst i Domkyrkan och vi har varit ute och tänt ljus. Det är fullt av folk i gatorna (de som inte är avspärrade) och stämningen är helt speciellt. Människor är tagna och starkt präglade av det som har skett men samtidigt syns en stark sammanhållning och värdighet.