En oförutsägbar sommar

Det blir inte alltid som man tänkt sig. Så är det bara. Livet kan inte alltid planeras och planerna kan inte alltid genomföras. Det är på ett vis bra. Det känns faktiskt bra att inte alltid bara glida fram genom livet på en räkmacka, utan hinder som ska forseras, utan uppgifter som ska utföras, utan problem som ska lösas och utan regnvädersdagar. Vi är för bortskämda - i alla fall här i Norge; världens rikaste land - och vi blir för kravstora. Tar det mesta för givet och behöver aldrig kämpa för något. Men det är skönt att kämpa ibland. Inte för kämpandets skull kanske, men för att vinsten smaker så mycket sötare efteråt. Och för att man behöver bli påminnd ibland om att livet inte bara är rosenrött. Det är dalarna som ger topparna, uppförsbackarna som leder dit.

Det blev ingen semester som det skulle. Det blev ingen resa till Litauen. Det blev jobb. Och resten av sommaren är totalt oplanerad (sånär som på en långhelg till Sverige och en långhelg på Beitostølen). Det var surt, riktigt surt, när det faktum att resan behövde ställas in brutalt och uppenbart hånlog emot mig. Jag blev ledsen, riktigt ledsen.

Men (det finns ju alltid ett men, vare sig det är positivt eller negativ), det blev en minisemester med bästa Bull till Nice. Jodå, jag jobbade därifrån också, men det kändes som riktig semester. Vi låg på stranden, vi åt god mat, vi drack gott vin, vi gjorde utflykter, vi såg på Ironman. Tog tåg och buss genom Provence, gick på tur på Cap Ferrat, spanade in bilar och båtar i Monte Carlo. Det blev så där bra som det bara kan bli när man inte har några som helst förväntningar. Så där bra som det bara kan bli med likasinnade och urgulliga väninnor med samma skostorlek! Tack och lov för lite oförutsägbarhet ibland. Tack och lov för att vi människor klarar att anpassa oss!

Nu ska jag ut i det oförutsägbara sommarvädret. Ena sekunden sol, andra sekunden störtregn. En oförutsägbar sommar, minsann!

 La plage

 Menton

 Casinot i Monte Carlo

 Antibes

 Saint Paul de Vence

 Villefranche sur Mer

 Cap Ferrat

Storlek 37 :-D

2 år

När hjärtegrynet fyllde ett var jag i Sydafrika. Nu har hon blivit 2 - det går så fort att jag inte riktigt hänger med! Ett år äldre, ett år klokare. Men man lär sig hela tiden, varje dag, varje minut. Den samlade lasten av erfarenheter växer. Visst kan den tynga, men framförallt gör den vandringen på livets väg lite enklare!

Lärdommar faster:
Sega maränger fastnar i tandställningen - och kan inte enkelt petas bort
Det går fort att åka rutschbana - och är ganska farligt
Om man köper 2 kg lösgodis på lokala videobutiken får man med sig något extra, en barnfilm t ex

Lärdommar grynet:
Sega maränger fastnar i gommen - men kan enkelt petas bort av faster om man gapar stort
Det går fort att åka rutschbana - men är inte farligt
Om faster köper 2 kg lösgodis på lokala videobutiken får man inte ens smaka. Men man får en bra film.

Födelsedagen firades utomhus i fantastiskt vårväder, med tårta, presenter och familjebesök. Sötaste lilla grynet, sötaste lilla familjen - glad i er!

Nöjd

Känns nästan som vår! Snön regnade bort förra veckan och hemma i Sverige knoppar sig Magnolian! Det är 6 grader ute och har man riktig, riktig tur ser man solen ibland. Hjärtegrynet - som besöktes i helgen - vill ha tunna jackan på sig och Sotsji-deltagarna är sommarbruna. Jag har tunna bootsen och bilen har fått vårtvätt (som det inte längre syns minsta spår av - E6:an gör den fortare än kvickt till prickig, lerfärgad). Nya bomullskoftan är redan flitigt använd och det är ljust både när man går till och från jobbet. Grynet och jag hade vårklänning på mammas 30-årskalas och vardagsrummet är vårigt turkost. Jag är lätt om hjärta och i sinne, och känner mig lite våryr. Glad i familjen, glad i vännerna, glad i kollegorna, glad i OS-svenskarna, glad i livet. Och skulle det komma fler snöiga bakslag i huvudstaden, är jag bara nöjd över att få åka lite mer skidor innan de stuvas bort på vinden.

En tid av förändring

Det blåser vindar av förändring över i tigerstaden. Löven skiftar färg, det är en ny regering under uppsegling och jag flyttar till ny arbetsplats. Imorgon går färden västerut, till nyrenoverad kontorplats i helöppet landskap. Vi flyttar ihop med centrala administrationen och jag flyttar ihop med chefen och ekonomiavdelningen. Jag har varit flyttkoordinator i mitt företag och det har varit en massa jobb. En massa frågor, en massa bekymmer, en massa smådetaljer som blivit stora. Vem ska jag sitta jämte, får jag ett garderobskåp, var ska jag parkera bilen, hur packar jag ner datorskärmen, hur betalar jag för maten i matsalen? När nyheten om flytt kom i en extremt turbulent tid i våras, bestämde jag mig för att vara med vidare på lasset. Och jag hittade ett passande ordspråk, som har blivit viktigt för mig: När förändringens vindar blåser - bygg en väderkvarn heller än ett vindskydd!

Ställ till med utflyttningsfest - och inflyttningsfest - t ex! I torsdags var det utflyttningsfest, och vi kunde inte motstå frestelsen att måla på väggarna. Väldigt fnissigt där vi sprang omkring med tuschpennorna i högsta hugg. Det som framstod som en ypperlig idé i torsdags kväll upplevdes dock inte riktigt lika förträfflig i fredags... Ja, ja, mina medskyldiga har lovat komma hjälpa till och måla om någon skulle påpeka att buset måste bort.

Det är dock ganska vemodigt att lämna det hus och område som jag knytit starka band till under de senaste 10 åren. Och utsikten. Oj vad jag kommer sakna utsikten! Men trots allt är den starkaste känslan just nu att vi vänder blad, skriver ett nytt kapitel i boken. Och att jag är klar med mitt uppdrag. Återstår att se om alla får sina flyttlådor imorgon. Och om stundande inflyttningsfest om några veckor blir lika lyckad som utflyttningsfesten :-)

Ett par av våra alster - resten vågar jag inte visa...

 Utsikten åt alla håll blir tråkig att förlora

Ingångsparti och trädgården utanför. Ett minne att bära med sig vidare.

Hå hå ja ja...

Efter ca 3 km i kö på E6 gick bilhelvetet sönder igår! Kopplingen kopplade inte, vilket är ganska dumt när man ska köra 50 mil i helgen... Så av på Skedsmokorset, vänta på Viking räddningstjänst, bogsering till Lillestrøm, taxi till Gardermoen och hyrbil. Tre timmar försenade kom vi äntligen till Beito, i en vit peugot. Ja ja, man får se det positiva i allt - jag fick använda Volvo on-call knappen i bilen och åka på flaket på bärgningsbil :-)

Trött

Klädtrött, bloggtrött, mattrött, jobbtrött, förkylningstrött, sommartrött. Trött helt enkelt. Den här veckan har verkligen bara varit jobba, äta (lite grann), sova (knappt). Bulls baciller tog dessutom knäcken på mig i söndags och jag orkade knappt gå upp för trappan efter dagens måste-ta-mig-ut-och-rösta-snigelfarts-promenad och när-jag-nu-ändå-är-ute-och-vädret-är-fantastiskt-och-det-är-lite-synd-om-mig-glass. Men vips var det hela över redan idag och fyra dagars snorande och halsont försvann lika fort som det kom!

Tröttheten efter veckan dock kvar. Blir skönt med helg. Kanske matinspirationen kommer tillbaka, liksom tid och lust att skriva. Och jag är säker på att det kommer bli jätteskönt med höst, för jag ska till Beitostølen och vackert höstfjäll i helgen. Vill inte ha mer sommar nu. Avskyr sommargarderoben, vill ha kyliga dagar, stickade koftor och boots! Och som en liten försmak landade den här godingen hos mig igår - direktlevererad till jobbet av DHL, direkt från det stora utlandet och DeepFling. Sånt tar bort tröttheten och ger lite inspiration, om än bara för en kort stund. Har ni hösthandlat än? Och längtar ni efter hösten?

Septemberbarn

Jag är ett septemberbarn. Har många gånger undrat om det är därför jag är så förtjust i tidig höst. Det finns nämligen inget bättre än att få andas in den friska höstluften, blicka ut över gyllene fält och höstvackra skogar, känna doften av rönnbär och ljung, höra löven som prasslar under fötterna, känna smaken av nygräddad äppelpaj, få ta på sig den stickade koftan och spendera de mörka kvällarna med mys och tända ljus.

Och så börjar allting om på hösten. För mig är nyår bara ett datum; medan första september är en markering, en nystart, en början på en frisk tid av förändring där det behövs. Samtidigt en ingång till en mer fridfull period, till ro och lugn och tid att vara inne.

Min mamma är också septemberbarn. Kanske just därför, och för att hon är den finaste mamman man kan tänka sig; blev jag så glad och rörd i söndags, när jag var hemma på blixtvisit, fick middag och tårta, paketer och mys med små och stora; och mamma sjöng "Septemberbarn" för mig. Det trillade tårar både här och där runt bordet. Tack gulligaste mamman i världen och grattis till dig på din födelsedag!

"Det föddes ett barn i september,

vår äppelrödkindade tös.

Det doftade friskt i vår trädgård,

och gulnade blad i bersån.

Hon kom i mognadens månad,

när höstvinden vände och ven.

Det blåste storm över viken.

Jag drömde i kvällsbrasans sken."

" Jag följde hennes ivriga färder

i ett helt upp och nedvänt hus.

En resa med händer och tänder

och smaken av blomjord och grus.

Ett solgrin, ett solskratt var morgon

rätt långt innan solen själv kom.

Jag dolde en gryningstrött gäspning,

såg nöjd ut och somnade om."

" Så rullade timmar och dagar

som vågor därute på sjön.

Septemberbarn, dig ska vi fira

med dahlia, aster och rönn!

Se´n somnar du tryggt i de armar

som först tog emot dig en gång.

Det glimmar ett bloss i det höga

och jorden nynnar en sång."