Thinspiration

Jag har varit inne på det vid flera tillfällen - kolla bl a in det här inlägget - och nu är jag inne på det igen, pga det stundande Stortingsvalet. Inte för att jag får rösta; jag är inte norsk medborgare, men för att hänga med (och för att jag har intresset) har jag försökt sätta mig in i partiprogram, debatter och de viktigaste sakfrågorna.

Efter att ha "fejkat" mina synpunkter i en valgomat för att kunna få lite bättre inblick i vissa partiers värderingar, fick jag upp Kristelig folkeparti eller Krf (ganska likt Kristdemokraterna, men "norskare" och lite mer vänstervänligt) som ett av alternativen jag borde rösta på. Efter ännu ett litet test - och insikten om att Venstre; som är ett liberalt borgerligt mittenparti och som pratar sig varma om miljövärn, över huvudtaget inte ALLS främjar några förslag eller krav för miljöns skull (ser förresten ut som att Norges Miljøpartiet de grønne med rätta är på stark frammarsch) - stod det klart att jag visserligen inte sympatiserar med allt, men att Krf har några väldigt viktiga och intressanta hjärtesaker. Bl a lägger de fram ett förslag om att alla retuscherade reklambilder etc ska märkas, för att på så sätt uppnå minskad hets, press och krav på unga människor. Mycket bra tycker jag!

Surfade vidare genom några artiklar om Krf's politik och kom för första gången i kontakt med begreppet "thinspiration". Efter en kort stund insåg jag - som ju namnet också säger - att thinspiration är tänkt som inspiration till de som vill bli/vara smala, slanka och tunna. I begreppet - om jag uppfattar det riktigt - ligger också att man ska vara vältränad och "fit", ha definierade muskler och "sixpack", äta übersunt och se sådär smashing ut (en rad andra begrepp är knytet till detta). Om ni klickar på länken ovan kan ni också surfa vidare. Om ni orkar...

För via thinspiration kom jag snabbt in på några fler obekanta och för mig helt nya begrepp; ana, pro-ana, mia och pro-mia. Dvs begrepp kring Anoreksi och Bullimi. Det visar sig nämligen att hundratusentals av unga tjejer (och en och annan ung kille) har blivit så till den milda grad "thinspirerade", att Anoreksi och Bullimi anses vara den rätta vägen till yttre perfektion, en livsstil snarare än en sjukdom och utstickande kotor och ben idealet!!!

Nu har flera av de sociala medierna och IT-jättarna; instagram, twitter, facebook etc förbjudit bruk av begreppen pro-ana och pro-mia, samt sajter som aktivt uppmanar och vägleder i hur man "lyckas". Men oavsett hur mycket man censurerar kvarstår ju problemet, och kommer att växa om vi inte gör något - unga människor känner sån press på att vara "perfekta" att de hellre svälter än äter normalt, hellre står på gym 7 dagar i veckan än träffar vänner i sommarsolen, hellre DÖR än lever i och med en normal kropp!

Media, oppinionsbildare, kändisar, politiker - VAKNA UPP! GÖR NÅGOT! Själv ska jag försöka tänka noggrannt igenom inläggen jag publicerar här, och jag ska försöka fokusera på och inspirera till äkta glädje. Happyration kanske kan bli ett nytt begrepp? Spela fotboll i bakgården med grannarna, gör en hjärtformad chokladfondant, klappa en katt, gör skuggfigurer mot en vägg. Skratta högt och ofta, ta inte dig själv och livet så högtidligt, fnissa när du inte får, njut av här och nu, gå din egen väg. När livet en gång tar slut är den som upplevt mest glädje vinnaren!

40-årskrisar?

Undrar, om det kan vara så, att jag är på väg mot en tidig 40-årskris? Hm... Varför skulle jag annars få för mig att landsvägscykling nog är träningen jag ska gå in för framöver och storma in på Anton sport och lägga undan den här???

Men nog är den fin?! Och visst tror ni också att det är utrustningen det hänger på?! Och nog är det ok att 40-årskrisa lite?! ;-)

Tänkvärt i köket

Då har jag äntligen fått upp träplakaten i köket. Kom fram till att jag ville ha en tavellist och inga krokar, så kan jag enklare byta ut och flytta runt. Hittade listen på Indiska i helt riktig längd och allt, skönt slippa göra om. Så nu blir det lite tänkvärt i köket också; lycka är en livsstil och man uppskatta de små tingen. Det ska jag starta varje dag med att tänka på!

Saknad

Berit och Elon uppehöll sig större delen av vaken tid i resväskan sista dagen innan avresa och la både möss, godis och roliga snören i den. De ville nog helst av allt följa med matte. Och matte hade nog allra helst haft dem med sig också! Tro det eller ej, men efter avskedet och några få minuter utan dem saknade jag dem så mycket att jag höll på att börja grina...

Busarna verkar dock ha haft det hur bra som helst hos kattvakten Piff - de var snabbt igång med husarbetet och är nu bästisar med lill-Piff (som grät stora tårar när de var tvugna att lämna honom igår). Kattsaknaden gick också över när jag insåg att de hade det bra hos Piff, men det var väldigt roligt att träffa dem igen igår!

Men när man vinner något förlorar man något annat. Det är en märklig naturlag som aldrig slår fel. Jag saknar nu istället mina resekamrater något alldeles vansinnigt! De gemensamma middagarna, skämten, skratten, aktiviteterna, billekarna, kommentarerna, leendena, de glada ögonen, upplevelserna vi hade tillsammans. Någon att komma ihåg med, att dela minnena med.

Det blev kramkalas på Gardermoen, och innan vi sa hej då bestämde vi oss för att träffas snart igen. Det hoppas jag verkligen vi får gjort! För saknad är ingen lustig känsla. Den gnager och mullrar dovt, diffus men ständigt närvarande. Melankolsk, bitterljuv på ett vis. Jag ler åt minnena men vill ha mer. Lite som hunger. Molande hunger som inte försvinner förrän man får äta. Så hoppas jag får själamat i form av möte med resevänner ganska snart! Än en gång till er alla 8 - tack för en alldeles fantastisk resa!

Våga se tillbaka ibland

När jag gick igenom livets - så långt - tyngsta period i slutet av förra våren tänkte jag många gånger att jag måste komma ihåg känslan jag hade när allt är bra igen. Det verkade löjligt enkelt då, men har inte varit fullt så lätt. När man mår bra är det inte så lätt att framkalla en obehaglig känsla. Därför är jag så glad för att jag faktiskt skrev lite grann också i den perioden. Nu kan jag gå tillbaka till det, och försöka minnas. Våga se tillbaka ibland.

För när man är så lyckligt lottad som jag är kan det vara lätt att tappa fotfästet. Att inte uppskatta det man faktiskt har, att inte vara ödmjuk, omtänksam och insiktsfull nog. Jag skrev en del klokt (?) under den där perioden och jag behöver påminna mig själv om innehållet ibland. Vem är jag? Vad vill jag? Hur önskar jag leva mitt liv? Hur önskar jag vara mot andra? Vad är viktigt?

Ni var många som sa det, och jag trodde på det själv också, tiden läker alla sår och man vinner något också på tuffa tider. Inget ont utan gott. Och det är så väldigt sant. Jag är faktiskt en mer positiv person nu än innan. Jag är mer robust, mindre gnällig, mer levande och ser saker i lite annat ljus. (Om man nu kan bedömma sånt själv). Och jag vågar tro att det ordnar sig. För det gör det, det ordnar sig alltid! Oftast till det bättre dessutom.

Är negerboll rasistiskt?

Lite i bakvattnet av Tintindiskussionen och ett inlägg någon hade länkat till på Facebook - är det verkligen rasistiskt att säga negerboll? Jag kan förstå att mörkhyade inte vill kallas "neger" då det i vissa miljöer har en negativ klang. Men negerboll heter ju liksom negerboll. Det är i alla fall inget jag någonsin använt rasistiskt eller tänkt på som ett farligt och hett ord. Ordet neger betyder ju i sig själv också svart, och det är ju det det är; en svart boll. Det blir lite som det här med "svenskeknappen". I Norge säger man svenskeknappen när man lite skämtsamt refererar till att slå av datorn för att lösa ett tekniskt problem man inte förstår. Jag får t o m frågan från IT support om jag "testat svenskeknappen" när jag ringer in nåt problem. Har aldrig kännt mig kränkt över det. Det är ett uttryck, som vilket som helst, även om man nu antyder att svenskar är lite dumma. Negerboll däremot har absolut inget negativt i sig så som jag ser det. Sött, gott och gulligt!

"Partysvenske" är ett annat sånt där ord. En benämning på svenska ungdomar som kommer till Norge, ofta för en kortare period, för att tjäna pengar och festa. Nu är jag för gammal för att någon skulle kunna missta mig för en partysvenske, så jag hade tagit det som en komplimang om någon kallade mig det, men upplever inte det som ett rasistiskt uttryck. Jodå, "go home partysvensker" har stått klottrat lite här och var. Och om unga, festglada svenskar uppför sig illa kan jag förstå "rasismen", frustrationen och önskemålet om att de ska åka hem. Men det är ingen generell uppfattning bland norrmän att vi svenska bör dra österut igen.

En gång blev jag påhoppad mitt i stan i Oslo av två höga killar som ville ha pengar. Det hela slutade med ett slag mot kinden (som tack och lov inte träffade ordentligt) och ett skrikande om "jävla svenskhora" efter mig när jag sprang iväg. DET tyckte jag var lite kränkande. Upplevelsen i sig var förstås obehaglig till tusen och jag var rädd, mycket räddare än jag tyckte det var illa att någon kallade mig hora för att jag var svensk, men dock, det kändes inte ok att bli kallad svenskhora.

Och där menar jag man måste göra skillnad. Det är INTE ok att kalla någon neger i nedlåtande ordalag. Det är inte ok att kalla någon för något nedlåtande! Däremot tycker jag faktiskt att det ÄR ok att använda negerboll som ord för det det är. Det är inget rasistiskt eller nedlåtande i det. Inget ont menat.

Så till alla de som står på barrikaderna och vill förbjuda än det ena och än det andra av svensk kultur (jo, godis är också kultur) och språk - är det verkligen rasistiskt att säga negerboll om ett bakverk? Jag tror inte det hjälper mot rasism att förändra ord, kanske tvärtemot! Det är hållningar, inte språket, vi måste göra något åt. Så kan vi icke-rasister få äta våra negerbollar i fred. Och ni norrmän, kalla mig gärna partysvenske och påminn mig gärna om svenskeknappen - jag har inte tänkt ändra på ert språk för att jag inte pratar helt detsamma språket själv.

*** GOD JUL ***

Julen är viktig för mig. Har alltid varit. Från jag var så liten jag kan komma ihåg har julen varit stor och speciell. Alla förberedelser, allt julpynt. Att förväntasfullt stå upp på julaftons morgon och se på granen, som mamma och pappa pyntade kvällen innan när lillebror och jag gått och lagt oss. Frukost framför brasan, med skinka och vörtbröd, Kalle Ankas jul, spänningen inför paketöppningen, lekarna, knäcken och att somna i bilen på väg hem. Att bäras in, halvslumrandes, i pappas trygga armar.

Nu bärs jag inte in längre, men julkänslan består. Och den gör något med mig. Det känns hemtrevligt, varmt och väldigt gott. Jag mår bra. Jag tror jag tindrar lite ikapp med alla ljusen. Och jag blir hopplöst kär. I alla jag tycker om. I katterna, i familjen, i hjärtegrynet, i kollegorna, i vännerna, i er! Och jag önskar - av hela mitt hjärta - att alla ska ha det bra. Jag har ett behov av att säga till människor vad jag känner för dem. Det görs bäst skriftligt när det gäller mig. På ett kort, på ett paket, i ett mail, på bloggen. Det svämmar liksom över av känslor. Inte vemodigt och nostaligskt, men närvarande. Som i här och nu. Just här och just nu känner jag så mycket kärlek. Så mycket glädje. Och så mycket att vara tacksam för.

En riktigt god jul - må den bli fin och glad!

Vem f...n vill äta lunch med Filippa Reinfeldt?

Kunde faktiskt inte tänkt mig så mycket som är tråkigare än just en lunch med Filippa. Men det är tydligen något som andra tror skulle vara festligt. Just nu är det 76 (!) bud och 7300 kr bjudit på Tradera till förmån för Musikhjälpen. Nästan vem som helst hade ju varit bättre! Och vad som helst, inte minst.

Ja, ja, smaken är ju som baken. Och tur är väl det. Om alla var som mig hade det blivit lite pengar till Musikhjälpen... Och eftersom Filippas ex-man inte gjort mycket nytta för sig i samhället får man ju ändå beundra henne för att hon ger bort en hel lunch till förmån för barnen i slummen som behöver rent vatten...

Irriterande lite irriterad

Det är nåt fel med mig. Jag är irriterande lite irriterad! Inte ens världens mest sega förkylning (börjar misstänka bihåleinflammation) gör mig irriterad. Jo, ok, kanske lite, för det är ju ganska irriterande att det inte släpper, men inte så där irriterande irriterande. Inte så att jag blir uppriktigt upprörd på riktigt. Fast kanske det är just förkylningen som är boven här? Känns lite som jag går omkring i bomull, och det kanske dämpar irritation också? Eller är det för att det är föradvent?

Nu tycker ni säkert att jag borde vara glad över att vara så oirriterad. Men jag känner inte riktigt igen mig själv. Det brukar ju ALLTID finnas något i mitt liv som irriterar mig. Kanske jag inte är riktigt jag längre då? Kanske jag har det för bra? Och för bra kan inte vara bra. Eller?

Nog svamlat, det dyker säkert upp något jag kan irritera mig ordentligt över ikväll! Punktering, Elon som tagit sönder något, en sur kommentar, glömda sopor som sprider sin odör i köket (fast ganska säker på att jag tog ut dem igår...), dålig mat på IKEA. Eller att jag inte hittar en enda liten julsak, vilket är kvällens mission. En jultur med Bull och Guldlock till Skeidar och IKEA. Det ska bli mysigt!

Bild från IKEA.com

Hen

Är det något jag avskyr så är det vissa svenskars överdrivna politiska korrekthet, och ett väldigt talande exempel på det är användningen av ordet "hen". Låt hon vara hon och han vara han menar jag - det är väl någon mening med att vi är skapade olika? Kunde aldrig tänkt mig sätta mina ev barn på dagis eller skola där man använder hen som begrepp på barnen. Är det verkligen någon som på allvar tror att det skulle hjälpa mot eventuella orättvisor eller andra hemskheter som skiljer könen åt? Eller att det ger barnen en annan frihet i förhållande till sin identitet?

Men, här i Thailand får begreppet en helt annan innebörd för mig. Det finns gott om transsexuella (eller transvestiter eller vad det nu är?), och här tycker jag begreppet kommer väl till användning! Att säga shemale eller ladyboy låter fort nedlåtande och vulgärt, och antyder att personen ifråga jobbar inom sexindustrin. Men det finns gott om unga män som ser ut som vackra unga kvinnor - välsminkade, välmanikyrerade och välklädda - med ordinära jobb i butiker eller på restauranger. Har inte lyckats förstå deras läggning eller behov än, och tills dess tycker jag att hen är ett passande ord. Det är väl det hen betyder - en blandning av hon och han, ett begrepp för en person som det är svårt att placera rent könsmässigt. Kanske dock inte ska användas på engelska; en höna vill väl ingen vara, varken han, hon eller hen.

Fånga dagen

Det är NU det är som vackrast. Just idag, just här. Löven är gula, himmelen är blå, det börjar prassla under fötterna, det är klart och friskt, man får ha vantar på sig. Och sitta inne och mysa på kvällarna. Jag tänker alltid att årstiden jag är i är den bästa, helt tills en ny årstid kommer; då är den bäst. Och om det är något jag kännt i år mer än någonsin, så är det att man måste fånga dagen och leva i nuet. Det gör ingen nytta att längta till semester, jul, snö, vår och sommar, för det är ju IDAG vi lever, det är ju just dagen idag som läggs till alla andra och blir till ett liv. Det är dagen idag som är viktig, det är dagen idag som kan bli den bästa av dagar.

När drömmar blir till verklighet

Dagdrömmar är vackra företeelser som kryddar livet och ger mig ro i själen. Jag tänker mig ofta in i känslor, dofter, upplevelser, möten och samtal som komma skall. Och inte så sällan slår de där drömmarna in på ett vis. Men det blir ändå aldrig riktigt, riktigt som i drömmen. För i drömmen styr jag, och bara jag. I verkligheten styr så mycket annat i tillägg; vädret, hälsan, andra människor (och djur). Ofta blir det bättre, annorlunda fast bättre. För att man inte kan föreställa sig allt i drömmen. Men ibland blir det sämre, annorlunda och sämre.

Och då handlar det väl egentligen inte om att drömmar blir till verklighet, men om att ha realistiska förväntningar. Och jag är en realist, som planerar och genomför, och som försöker att aldrig förvänta för mycket. Men jag är en dagdrömmande realist, och då är det bäst att låta drömmar vara just drömmar; de flesta är vackrast just så.

Dagens svada och nonsens ackompanjeras med några bilder på Oslos rosa kvällshimmel. Ljuset har varit otroligt på kvällarna den sista veckan - här snackar vi rosa moln på riktigt. Och med dem är det lätt att låta drömmarna fara iväg.

Vilka krav!

Det är många krav man bör leva upp till för att vara en lyckad människa. Man ska vara smal, lycklig, frisk, vacker, sexig, duktig, framgångsrik, energisk, insiktsfull, vältränad, välsminkad, stark, nöjd, miljömedveten. I tillägg bör man kunna förhandla ordentlig om sin lön, inte tycka det är ok att kvinnor är kvinnor och män är män, ha ett par, tre barn och en underbar make som man gör små utflykter med, kunna sy och laga mat, tycka det är JÄTTEROLIGT att träna, ha en politiskt korrekt åsikt, eller i alla fall våga stå upp för sina avvikande åsikter också när det blåser full storm, tycka det är JÄTTEGOTT med ekologiska groddar och hälsoshakes med råa ägg, ha vänner och familj konstant på små mysiga besök, hjälpa svärmödrar och äldre grannar med höststädningen. Som om inte det vore nog bör man ha ett vackert hus med mysig trädgård och smakfull inredning, en miljövänlig och säker bil, en sommarstuga, en alldeles fantastisk garderob som är så "dig", ett självrealiserande fritidsintresse, egentid och 8 timmars sömn varje natt, samt energi, tid och pengar nog till att resa jorden runt. Naturligtvis har man också ett dussin fadderbarn och några utrotningshotade tigrar som man sponsrar varje månad. Och en blogg, där man förmedlar intelligent och rolig text tillsammans med photoshoppade bilder tagna av sig själv med avancerad systemkamera.

Om du nu inte är allt detta, inte har allt detta, då kan du lära dig hur du blir perfekt och lyckad i veckotidningarna! Praktiskt va?!

Blir så trött... Vilka krav finns det i tidningarna för män? Nope; niente, ingenting, nada! Där handlar det mest om hur man ROAR sig. Så frågan blir då - vill vi tjejer verkligen läsa om alla dessa tips och lyckade människor eller är det skapat av media? Tidningarna säger alltid att de skriver om det folk vill läsa. Betyder det då att det är vi som ställer dessa krav på oss själva och därmed också våra systrar? Har vår kamp för jämställdhet gått för långt och försatt oss i en hopplös, kravstor situation?

Nej, till helvete med alla krav säger jag, man ställer tillräckligt stora krav på sig själv utan att behöva plågas ytterligare av glossiga magasin. Vi borde alla bli bättre på att ha ROLIGT, på att skratta - det är väl ändå det som är meningen med livet? Och nej, man behöver på inget vis ha garderoben full av Mollysar och Mexicana boots eller bjuda på hembakta cupcakes (eller vad det nu är som är inne för tiden). Det viktiga är att man har nån där hemma som ser fånig ut när hon skuttar runt och gnager på dyrgriparna, eller som smular muffins av hjärtans lust. Det är DET som får oss att le!

Att omdefiniera sig själv

Singel. Ensamstående. Själv. Ensam. Ogift. Singel. Singel! Singel? Jag?? Nej, det kan inte stämma! Jag är ju inte singel.

Men jo, så är det visst nu trots allt. Jag har tänkt mycket på det. Förnekat, funderat, filosoferat, skämts för, skrämts av och till sist accepterat det faktum att jag är singel. Och under tiden har jag haft ett våldsamt behov av att omdefiniera mig själv på ett vis. Men mitt i processen kom genombrottet; en aldrig så liten insikt som har betytt så oändligt mycket för mig - det är faktiskt samma gamla tiger som har samma känslor, samma inställning till livet, samma funderingar som innan jag var singel! Singel är en definition, som vi har hittat på för att tillgodose vårt stora behov för att gruppera, inte en människotyp.

Visst, jag har förlorat något; en sambo, en vän, en kjæreste, en umgängeskrets, och i en period kände jag mig amputerad. Hälften av mig och mitt liv var plötsligt borta och det gjorde ont. Men att förlora något, oavsett vad, handlar om sorg. Och sorg är en process som vi människor går IGENOM. Dvs vi kommer ut på andra sidan. Det är väl så vi är skapade, vi kommer igenom, vi går vidare. Kanske förlorade jag något mer på vägen, kanske tillkom något, kanske har jag vunnit nya lärdommar, kanske har det skett förändringar med mig, men det är trots allt samma gamla jag som traskar vidare i livet.

Så att omdefiniera sig själv är varken farligt eller svårt. Det är i stort sett bara etiketten på utsidan som ändras, ett nytt fack man stoppas in i. Och det är omvärlden som stoppar in mig i facket, som kanske uppfattar mig lite annorlunda när jag tillhör en ny kategori. Själv är jag fortfarande jag, på gott och ont.

Servettmysteriet

Middag på hotellet ikväll, främst pga välvilja i förhållande till vår charmante receptionist och allt-i-allo, men lite också pga lathet och motvilja mot kulingen utanför (som nu har övergått till en frisk bris). Efter maten packade pensionärerna in de använda servetterna i kuvert med sina? namn på. När alla lämnat borden - vi satt kvar eftersom vi har en annan dygnsrytm än resten av gästerna på det här hotellet - kom en servitris och plockade ut servetterna igen, la dem i en hög och placerade de tomma kuverten på borden Lösning på mysteriet änyvån?

Vänskap

Kommer ni ihåg min lilla kompis? Henne jag brukar hoppa studsmatta med och köpa Hello Kitty till i födelsedagspresent. Hon som ouppfordrat kan krypa upp i mitt knä eller be mig hjälpa till med pärlorna (de är oftast rosa eller lila...), som tycker om att leka med mig och som är bestämd med vad hon vill ha på sig (oftast någon prinsessklänning i rosa eller lila...), som kan säga att hon tycker man är fin och som gärna dukar med princesservetterna när jag kommer på middag. Hon som visste var allt i huset fanns när hon bara var två år och nästan passade mer på mig än jag på henne.

Hon är bara fyra år, men vår lilla vänskap har på något vis funnits där nästan från starten, från när hon bara var ett litet knyte och skrattade åt djuren i den lilla plastbondgården, genom den gången hon vägrade äta banan men gärna ville ha min yoghurt och vidare genom plasklek på badrummet och upphämtning på dagis. Jag har många gånger undrat varför just hon och jag har fungerat så gott tillsammans, varför vi har blivit vänner? Det sa ju klick långt innan hon kunde prata eller förstå vad jag sa.

Men nu tror jag att jag har fått svaret - vi är lika, min lilla kompis och jag! Och lika barn leka bäst. Det hela bekräftades i veckan när jag fick mail och ett foto från hennes mamma, från semesterresan i Italien. Men först ska ni få bakgrundsinfon.

För snart fem år sedan, när min lilla kompis låg i mammas mage, var jag på besök hos henne i Abu Dhabi där hon bodde ett halvår. Det var många som kom på besök den hösten, och hon kunde definiera folks personligheter genom att observera vad som skedde de första minuterna och timmarna efter ankomst till hennes lägenhet. En del satte väskorna i hallen och lät dem stå där, andra spridde ut sina saker runt omkring. Några lade dem på golvet i sovrummet och levde i väskan under tiden de var där. Jag frågade om jag fick ta den lediga platsen i garderoben, lade och hängde in mina ting i prydliga rader och skjöt resväskan under sängen. Allt var klart på ca 5 minuter.

Till saken hör också att en liknande historia alltid dyker upp under minnesgenomgång och vänskapsfilosoferande med Piff. När vi kom till Korfu - vår första gemensamma resa - började vi samtidigt och utan att säga ett ord om det, packa upp våra väskor, hänga in i garderoberna, ställa in toalettattiraljerna i badrumsskåpet och skjuta väskorna under sängen. Vi hade knappt hunnit komma in genom dörren till hotellrummet innan allt var på plats...

Åter till Lillans mail från Italien. Den hade följande text: "Lilla kompisens garderob efter 15 minuter - är hon släkt med dig?" Och den här bilden:

Det är kanske inte de prydligaste av högar, men hade hon haft en vuxens finmotorik hade garderoben sett på pricken ut som min :-)

Jordgubbsfilosofin

Det är inte alltid lika lätt att vara positiv, att se framåt och känna glädje över tillvaron. Från imorgon skulle jag egentligen vandrat omkring här:

Men saker blir inte alltid som man tänkt sig. Ganska sällan faktiskt. Det ska inte så mycket till heller. Liten tuva stjälper ofta stort lass - är det inte det man brukar säga? Det konstiga är att jag har kännt det på mig, jag har vetat att det inte skulle bli något av det här. Mitt undermedvetna har flera gånger kommit till ytan, och utan att jag har vetat varför har jag inte skrivit semesterdag på schemat på jobbet. Jag har inte hämtat resväskan. Inte varit på posten. Jag nämnde den dåliga känslan för Soffipropp och Turbo igår. Så när jag fick telefonen i morse visste jag på något vis redan. Fast inte desto mindre tråkigt för det. Kämpade tappert för att inte börja grina på jobbet. Eller sparka hål i en vägg!

Inget jag kan ändra på, inget jag hade kunnat förhindra. Jag går på intet vis under, tro mig, jag vet att det kan ske betydligt värre saker än det här, och livet går vidare. Förhoppningsvis med semester till slut trots allt. Men ändå, visst är det själva FAN. Hur mycket tråkigheter ska man behöva tåla på kort tid?

Det är nu Petter Stordalens Jordgubbsfilosofi kommer så väl till pass: "Sälj de jordgubbarna du har, för det är de enda du kan sälja" Så, med det i bakfickan, försöker jag tänka positivt; och det fungerar ganska bra. Får jag inte till det jag vill idag, får jag kanske det imorgon? Eller en annan dag. Det blir tack och lov inte alltid som man tänkt sig, för då kan det bli så oändligt mycket bättre!

Ett ögonblick i sänder

Tiden går. Ögonblicken blir till minuter, stunder, timmar och hela dagar. Jag börjar t o m kunna urskilja veckor ur den dimmiga massan som är livet. Livet efter. Det fanns ett liv före också, men det var då, och här är nu. Jag lever här och nu.

Jag har tagit ett ögonblick i sänder, och slagit mig till ro med att så är livet just nu. Det har givit tröst och löften om bättre tider. Och allteftersom tiden går blottas nya möjligheter vid horisonten. Tomma tankar, ett tomt sinne och ett tomt och ensamt hjärta börjar sakta fyllas på igen. Av mer av detsamma som före, men också av nytt. Kattungar, söndagsutflykter, golvkakel i 1800-talsstil, sommarbad i Oslofjorden.

Kommer förstås att tänka på psalmen, och vad man än väljer att tro, är de inledande orden så sanna. Och ska jag någonsin försöka mig på att ge råd under svåra tider får det bli detta:

"Blott en dag, ett ögonblick i sänder,

vilken tröst vad än som kommer på!"

Det ska inte så mycket till

Det finns några fördelar med att inte vara på topp. De har jag tänkt ta fasta på, och försöka bevara känslan av; också när livet är bekymmerslöst igen.

Den första - och säkert viktigaste - är att småproblem förblir just små. Att PCn kraschade i fredags är visserligen tråkigt, och jag har förlorat både bilder och dokument, och det kommer ge en massa extra jobb, men världen går inte under. Att doppresenten till hjärtegrynet inte var klar i tid (mitt eget fel) har ingen betydelse i det stora hela; viktigast var ju att jag kunde vara med på dopet. Att jag har lyckats få både stenskott och repor på bilen är förstås inget lustigt, snarare otroligt klantigt att köra på en stolpe, men det är inte en av livets väsentligheter. Att stå i kö ut ur Oslo i 45 minuter är kanske inte så roligt det heller, men det spelar ingen roll alls, så länge jag kom hem.

Den andra fördelen är att de små glädjeämnena blir stora! En nyöppnad vägsträcka på E6, fotbollskommentatorns fantastiska uttryck på SR P4 - "som en dansande viltsvinsgalt", "som smöret på de franska mackorna", "där står de som domherrar och blåmesar runt ett fågelbord på vintern" - ett sms, att vakna utan att omedelbart tänka på tråkigheterna, solsken, att märka att jag tar ett par danssteg på badrummet när jag hör en bra sång på radion. Det ska inte så mycket till!

Så här ser nyöppnade sträckan av E6 i norra Bohuslän ut - en fröjd för både öga, själ och bil :-) Det går för övrigt riktigt bra att fota samtidigt som man kör, om någon undrar...

När ni läser det här är jag ute och äter med tjejerna. Vilken skitbra funktion att kunna schemalägga inlägg när man inte har PC hemma! Men jag får en ny redan imorgon, skönt. Så återstår att se hur många foton som är kvar och hur många timmar jag måste "jobba ikapp".

Hus & hage?

Hej vänner! Det blir inte alltid som man tänkt sig. På inget vis. Drömmar om en framtid för oss två och en liten trädgård hamnade långt bak i kön, och fick ge plats åt drömmar om en fin sommar och att känna mig lycklig av att bara finnas till. Livet går minsann upp och ner. Och bilden av en bergochdalbana är slående och talande på många sätt. Men jag insåg just något ganska så viktigt. Det går fort, fort utför, man hamnar i ett viktlöst tillstånd av vacuum på botten, det går trögt uppför. Och viktigast; det är i de tunga, långa uppförsbackarna som vi är på väg just uppåt! Det SKA vara tungt att komma vidare. Att dra sig uppåt är ett slitsamt jobb som kräver en reell insats, men den absoluta bottnens dvala har man lämnat bakom sig. Tomhet, saknad och sorg finns kvar, men det där vacuumet är borta.

Igår tror jag att jag för allvar lämnade min botten för den här gången, dvs jag är på väg uppåt. Kanske jag halkar ner ibland, men jag har börjat klättra. Vi har varit på banken och ordnat alla papper, jag har börjat fundera på små förändringar i vardagen, jag har tagit ett par initiativ, jag har ringt till en vän jag inte pratat med på länge, jag har börjat röja i garderoberna, jag har blivit irriterad, jag har varit på visning!

Nej, jag ska inte flytta. Men ett townhouse i mitt drömområde var till salu och jag var tvungen att gå och titta. Massa folk - massa folk som mig t o m - som var på visning, och visst är det ett enormt charmigt hus, men jag är en praktisk tiger och det här var på inget sätt en praktisk bostad. Lite sugen är jag, och jag skrev upp mig för att följa budrundan, men det blir med ett prospekt och några foton den här gången. Nästa gång kanske?