Hur vet man att...

... man fortfarande är i semestermodus? När man:
1) Inte vaknar av väckarklockan förrän den har ringt i ca 10 minuter
2) Undrar vad i h...e det där är för hemskt gällt ljud!! (Van vid ljuv harpamusik på mobilen som väckning)
3) Kastar sig på klockan för att rumskompisen som bode ligga i sängen till höger inte ska få en lika bråd uppvakning som jag
4) Vänder sig åt höger - till den samma rumskompisen - och säger god morgon, bara för att med skräck inse att man ligger i sin egen säng, helt ensam i ett regnigt Oslo...

Eller när man efter att ha skrivit ett inlägg om hur man vet att man fortfarande är i semestermodus tänker: "Brr. Jag vill resa tillbaka. Eller inte resa kanske. Jag vill VARA i centralamerica. Med rumskompis. Och jaga gräshoppor med paraplyer mitt i natten. Eller ställa klockan för ziplining. Inte jobb."

Hur vet man att...

... man är tröttare än vad som kanske är hälsosamt? När man strax efter ursköljning av schampo tar en ny omgång eftersom man glömt att man faktiskt redan tvättat håret, och under samma dusch måste tänka länge och väl över på vilka delar man ska använd tvål respektive ansiktsrengöring, så att de inte hamnar där den andra borde varit... (till information gick det till slut bra).

Orsaken till extrem trötthet är att jag är hemma igen! Inte väldigt tröttsamt att komma hem, men phu vilken lång resa det blev. Nattflyg från NY till Oslo blev försenat och var en milt sagt skakig upplevelse. Tror kanske jag sov totalt en timme och i kombination med 7 timmars tidsskillnad blir man visst lite mör. Kämpade dock väl med att hålla mig vaken helt tills läggdags igår, och det lyckades. Ungefär lika jobbigt som att gå upp när klockan ringde i morse.


Tillbaka i vardagen alltså - tjohooo! (not at all....)

Eduardo, jag och Massimo säger hasta luego i San José - och jag fäller ett par tårar

Hur vet man...

... att man jobbar för mycket?
- När man kommer hem från jobbet klockan åtta och tycker att det är tidigt (och när pepparkakor anses vara en helt normal middag...)

Hur vet man att...

...man är lyckligt lottad? När man har en egen hejarklack! Eller, med andra ord, det ringer på dörren och det står ett blomsterbud utanför (och inte som först antagit ett par busfrön som skulle sno mitt godis, vilket var en högst relevant tanke en Halloween-kväll), och man efter en period av mycket intensiv tankeverksamhet och en - alldeles lönlös - genomgång av vem jag skulle kunna ha varit så snäll mot under sista tiden att jag förtjänar en bukett blommor, river upp papper, klipper loss tejp och presentband, och upptäcker en fantastisk höstbukett med ett gulligt kort, från mina allra största fans (såklart) här i världen; min hejarklack och mina största beundrare; mamma och pappa. Långt borta men ändå alltid nära. Då är man lyckligt lottad.

Hur vet man att...

... är en intressant start på en fråga! Vet inte varför, men sista tiden har jag börjat tänka och analysera mig själv i förhållande till omvärlden genom att ställa frågor som startar "hur vet man att..." till mig själv. (Jo, jag vet att jag är knäpp. Eller i sammanhanget; "hur vet man att jag är knäpp? Jag ställer frågor till mig själv som börjar med "hur vet man att..."")

Efter att ha samlat på mig en del dumma frågor och svar, tänkte jag de måste dokumenteras. Enklast blir det här i bloggen. Har inte klurat klart på formen än, men går nog för ett helt vanligt inlägg, och börjar lika gärna nu på en gång.

Hur vet man att jag har j...ligt ont i tänderna efter tandställningsåtstramning igår?
Jag går förbi en inbjudande och alldeles ljuvligt doftande pepparkaksburk som står till provsmakning för förbipasserande!

Hur vet man att jag är sjukt galen i pepparkakor?
Jag ångrar mitt beslut, går tillbaka till pepparkaksburken, rafsar åt mig två hjärtan och tänker att det säkert går att blöta ner dem lite, pressa dem mot gommen och suga i sig härligheterna efter en liten stund i munnen. Vilket faktiskt är alldeles riktigt.

Det faktum att man nu bjuds på pepparkakor måste också betyda att det snart är jul - jippiii!