Cuba - svart och vitt, la mescla

God eftermiddag! Oj vad det har varit grått idag, mörkt hela dagen. Kom att längta lite efter sommar, sol och vita stränder. Därför ett nytt Kubainlägg.

Alla kubaner vi träffade - och det var många - var extremt upptagna och intresserade av hudfärg. Inte på något rasistiskt sätt, men bara genuint intresserade av hudfärg. Och väldigt stolta över sitt arv - från Spanien och från Afrika. Det vi hörde oftast på hela resan var nog "blanca blanca" som i vit, och "mescla" som i blandning eller mix, i den betydningen att våra olika hudtoner var en fin blandning av färger och att det hade blivit en väldigt fin hudfärg på våra gemensamma barn...

Vi mötte ständigt människor - kvinnor och män - som ville jämföra sin hudfärg med oss, och vi blev liksom klassade på nån sorts vithetsskala. Därmed inte sagt att ena änden av skalan var bättre eller sämre än den andra. Och det ska tilläggas att efter 9 veckor var vi minst lika bruna som många av dem. Eller röda i alla fall :-) Till saken hör också att vi var tre svenskor med väldigt olikt utseende; mig, I som är halvt colombiansk, rödlätt och blek i huden; och E som är adopterad från Sydkorea.

På tal om barn och blandning av hudfärg, så fick vi otaliga erbjudanden om giftermål. Om "blanca" och "mescla" var de vanligaste orden, så hörde vi "Estas casada?" näst oftast, dvs "är du gift?" De första veckorna gick vi runt och trodde att alla frågade "Estas cansada?" som betyder "Är du trött?", och tänkte att det var då våldsamt vad vi måste se slitna ut av värmen och tidsomställningen. När vi förstod vad de frågade - och faktiskt inte var trötta längre - fortsatte vi ändå att svara ja :-)

Matchnings- och mescla-längtan tog sig också uttryck i att vi ständigt blev efterföljda av minst tre herrar av olika ålder (och hudfärg). Eftersom ingen av oss gick i giftastankar var det ok med uppmärksamheten och ingen gick någonsin för långt eller blev obehaglig. Det hela var förstås en lek, ett spel, en liten oskyldig flirt från deras sida också. Men sett utifrån den fattigdom de levde i, fanns det nog ett litet snäv av sanning och förhoppning i de där frågorna. Många läntade efter ett liv utanför Kuba. Men jag är så säker på att de trots allt har det bättre där!

Som flugor till sockerbitar - tre gentlemän bland tigrar och svenska väninnor på stranden utanför Santiago

En lite större grupp av unga herrar på stranden utanför Cienfuegos

En ensam äldre herre på en strand utanför Trinidad

Vi träffar två bleka - fast solbrända just nu då - danskar utanför Trinidad, och umgås med dem i några dagar

Ibland var de bara två, och en av oss tjejer blev "över"

Barnen tyckte också vi var vita och exotiska...

... och blev jätteglada för lite godis!

Det var nog en eller annan mescla-diskussion som gjorde att vi till slut hamnade på middag hos en familj i Pinar del Rio

En rastafari-man blev förälskad i I och vi fick följa med hem till honom och göra rastaflätor och lyssna på Bob Marley