Det värsta är förstås hur barnen far illa, men det lyckades inte framtvinga några tigertårar. Däremot satt jag som på nålar och hade en obehaglig känsla i magen och hjärtat genom hela filmen. Själv blev jag mest berörd av Leenas (Noomi Rapace) och hennes mammas vuxenvärld. Jag tror få önskar skada sina egna barn, men samtidigt är få starka nog att bryta sig ur invanda mönster, och man lurar sig själv att tro att det blir bättre eller går över av sig självt.
Det finns också ett annat tänkvärt tema i filmen - och som är nog så viktigt som socialtjänst- och alkoholismdebatterna - förmågan att förlåta; sig själv och andra. Det är funderingar kring detta jag sitter kvar med nu i efterhand och som jag ska ta med mig vidare!
Till sist - gå och se den, tror ingen blir besviken! Men förvänta dig ingen feel-good film, och ta gärna med dig någon du kan krama efteråt :-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar