Ett leende som förändrar allt

Hej världen! Jag heter hjärtegrynet, och jag har fått låna fasters blogg. Faster säger att jag föddes med en bekymringsrynka mellan ögonbrynen, men det är inte sant. Jag har bara väldigt ont i magen ibland, och ibland tänker jag så det knakar och då måste man koncentrera sig noggrant. Mamma och pappa kallar mig lilla monstret när jag tänker och låter mycket. Jag förstår inte vad de menar. Och när jag tycker de har sagt det för många gånger brukar jag räcka ut tungan och le lite. De säger att de smälter då, men jag tycker de ser ut precis som vanligt. Det där magontet verkar nästan ha försvunnit förresten, så jag är för det mesta tyst nu för tiden. Inte ens när den där prästen kastade massa vatten i ansiktet på mig, så jag vaknade med ett ryck av vatten i näsan, sa jag nåt. Jag blev lite chockad. Och lite arg - så där väcker man inte folk!

De allra roligaste jag vet är farfar och morfar! De ser så lustiga ut och ger ifrån sig små roliga ljud. Och fast jag försöker stå emot, och visa upp mitt allra mest intelligenta jag, klarar jag inte alltid att hålla mig för skratt.

Men jag tycker ändå mest om mamma. Och pappa. Och att ligga på skötbordet. Men när någon ska bråka med mig och propsa på att man måste byta kläder hela tiden skriker jag. Ganska högt! Igår försökte faster och mamma tvinga på mig nåt förfärligt rosa. Jag protesterade högljutt, men det var det ju ingen mening med. Plötsligt satt jag med den där illasittande särken på mig. Trång och tät var eländet! När jag trodde det var över skulle de minsann trä på ytterligare en sån där lång, hemsk sak. Faster sa att den var virkad och nog skulle töja sig bättre, men pyttsan; det var minst lika illa! Jag försökte i det längsta att fäkta med armarna och skrika högt, men de vann. Igen. Fast jag får erkänna att jag blev ganska söt. Och de andra barnen i kyrkan hade också på sig såna obehagliga saker.

Som om inte det var nog med ombyte för en hel helg skulle tvångssärken av igen! Och jag skulle ha på mig en rutig skapelse. När det var dags att byta till pyjamas gav jag upp - här var det bara att gilla läget. När jag blir stor ska jag vara alldeles naken hela tiden. Och jag ska räcka ut tungan och le ofta, för då blir alla så glada.

Faster kallar mig en tjockis, men tjockis kan hon vara själv! Jag är bara inte pytteliten längre. Och det tror jag hon märkte i kyrkan. Jag kände allt hur hon skakade i vänsterarmen! Och det var riktigt roligt när prästen sa att hon skulle hålla mig hela tiden. Vänta bara faster till nästa gång vi ses - då tror jag inte du orkar lyfta mig alls längre, för då har jag blivit jättestor. Och jag ska minsann visa att bekymringsrynkan kan försvinna.