Ett år har gått

Tiden går fort och tiden läker sår. Det har jag mer än någonsin förstått under året och de sista månaderna som gått. Det är ett år sedan idag. Ett år sedan en man med vanföreställningar och förvriden verklighet för alltid ändrade Norge. På kort tid krossades det lilla landets oskyldighet och sånt som bara händer långt hemifrån hade nu hänt i Oslo, några få hundra meter från mitt hem. Det var overkligt, det var oändligt sorgligt. Det som skulle hända i vår gav mig lite av den samma känslan, men så våldsamt mycket starkare. Likgiltighet, matthet, trötthet, sorg.

Men man växer faktiskt, man lär sig och man går vidare. Inget ont utan gott. Det är för tidigt att säga hur Norge och jag har utvecklats positivt av våra händelser, men nog är man en erfarenhet rikare och nog vet jag att om man bara tar ett ögonblick i sänder och accepterar smärtan och sorgen tonas den ut. Den kanske aldrig försvinner helt, men den blir så svag att den inte har inflytande över vardagen längre.

Jag kan på inget vis förstå hur det känns att förlora ett barn för alltid, men jag hoppas så innerligt att alla som drabbades personligt under 22.juli-händelserna har kommit ett steg vidare, ett steg åt riktig håll. Att alla som förlorade någon kan se ljus och känna glädje igen, att alla som har kännt hopplöshet känner hopp och har framtidstro.

Jag hade gärna varit i Oslo idag, och på något vis sugit åt mig av smärta och sorg igen. För att aldrig glömma, för att hedra minnet av alla som drabbades, för att förstå hur vi alla kan bidra till ett bättre samhälle, för att kunna bli en bättre människa. Men det får duga med en liten återblick. Och med vetskapen om att också jag är på väg vidare.