Upp tidigt – för att vara semester (och ganska tidigt annars också…) – frukost på Al Jazira och så blev vi upphämtade av Hamid och chauffören. Överraskande att de hittade fram till Riaden utan problem. Stannade inom ett Argan-olje kollektiv och smakade och luktade på oljor, krämer och tvålar, innan vi började klättringen upp i Atlasbergen på snirkliga vägar. Tigern inte åksjuk :-)
Väl framme i Imlil lämnade vi våra väskor, bytte om till trecking-utrustningen, drack ett glas myntate och började gå. Tillsammans med guiden, Hassan och Berit (mulan – döpt av oss). Ganska tuff stigning och varmt i solgasset så det blev ett bra träningspass, speciellt eftersom det var länge sen vi åt frukost. Trots guidens jalla jalla var vi tvugna att ta ett stopp efter drygt halva turen och fylla på med Mariekex (jadå, det finns i Marocko också), vatten och diverse Mars-chokladbitar. Efter det fullkomligt flög vi uppför åsnestigarna och kom fram till dagens mål – halvvägs upp till T (Afrikas näst högsta topp på 4200 meter) – köket ovanför Robin Hoods restaurang (…) på 2400 meter.
Hassan (tror inte Berit hjälpte till) lagade middag av råvarorna som Berit burit, och vi fick oss ett skrovmål.
Efter en välförtjänt rast vände turen ner igen. Men vi hann inom the Holy Man på vägen. Eller nästan. Icke-muslimer fick inte komma helt fram. Däremot mötte vi många på vägen som skulle till eller kom ifrån the Holy Man. ”Crazy people” eller ”not happy people” eller ”anyone who wants a holy man” enligt Hamid. Vi tyckte det kunde varit fint att be om ett långt och lyckligt liv, eller att magarna ska klara sig från Marocko-resan utan bestående men.
Delvis annan väg tillbaka ner, genom söt Berberlandsby och höstfina lövträd. Barnen ropade Salam och åt äpplen. Doftade ljuvligt längs äppleodlingarna vi gick förbi mot slutet. Berit sa plötsligt hej då och gick hem till sitt. Helt utan Hassans hjälp. Fin mula den där Berit. Fick en liten åktur på hennes rygg. Bra för knäna, gott för utsikt och humör.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar