måndag 24 oktober 2011

"Broderier som berör"

Härtill är jag nödd och tvungen - finns ju inte en chans att tigern bara klarar att observera och knipa igen. Efter inläggen i Mollywood letade jag upp artikeln från Sydsvenskans lördagstidning 16 oktober, som nu ligger på Anna Hellstens blogg, och läste igenom den. Ni hittar den här under också, i riktigt rosettigt och bäbisaktigt rosa.

Tycker att själva artikeln är väldigt intressant och visst berör Odd Molly, men uttalandena och synpunkterna som återges - för att inte tala om vissa kommentarer till Annas blogginlägg / artikel - och de starka termerna som används, är ju horribla! "Polariserande klädmärke", "antingen älskar man ... innerligt och kompromisslöst. Eller så avskyr man den, och allt vad man anser dem stå för", "signaliserar klasstillhörighet", "Odd Molly är uniform för en viss sorts välbärgade förortskvinnor", "folk mår lite illa när det börjar likna sekt".

Kan bara konstatera att om man bara vill, kan man verkligen ogilla och kritisera ALLT. Så himla typiskt att spy galla över något som inte anses högkulturellt och som tilltalar gemene man. Men jag undrar vilka djupgående studier som egentligen har gjorts? Eller är det bara jag som är naiv? Kanske det faktiskt går runt en massa människor och HATAR mig pga mina kläder och kanske alla gulliga Odd Molly-tjejer och -damer jag har träffat - genom och utanför bloggen - egentligen är en sekt av elaka, välbärgade förortskvinnor.

Hade artikelförfattaren lyssnat på "båda sidor" hade hon i alla fall upptäckt att man inte byter och jämför plagg med varandra på en Molly-träff men att man träffar alla möjliga sorters kvinnor som har ett litet intresse gemensamt, att de flesta Molly-damerna är sunt kritiska till allt från kvalitet och storlekar till priser, materialval och design när det är berättigat, att det finns 1000 olika Molly-stilar, att många har lätt för att överdriva sina kommentarer något våldsamt i sociala medier när man slipper konfronteras med den man kritiserar och att alla komersiella företag drivs av resultatkrav och vinstsyfte.

För min del handlar Odd Molly om passformen och en kvinnlig, tidsotypisk stil som passar mig. Aldrig tidigare har jag burit ett klädmärke som sitter så bra; på mig och på så många andra olika kroppstyper. Och aldrig tidigare har jag öppnat garderoben och tänkt att jag har så mycket fint att klä på mig. Det är ju fantastiskt att kollektionerna går att matcha från år till år och att vi på sista Mollyträffen var klädda i flera år gamla kläder när vi skulle göra oss kvällsfina!

Tack och lov finns det ett mellanting mellan HM och Prada! Och tack och lov finns det vettiga människor som kritiserar en massa viktigare saker än ett klädmärke och dess bärare.


 ***************

BRODERIER SOM BERÖR
Publicerad på sydsvenskans sidor den 16 oktober 2011 klockan 19:28 av annahellsten

Få klädmärken är så hat-älskade som svenska Odd Molly. Anna Hellsten har grävt lite i en subkultur med många rosetter.

Första gången jag stötte på ett Odd Molly-plagg var i en galleria för 6-7 år sen. Jag var på jakt efter något att ha på överkroppen och blicken föll på den där sortens överkroppsplagg som i brist på bättre ord brukar kallas ”topp”: en romantiskt flödande sak i ljus pastell, ärmar med liten axelpuff och precis den sortens trekvartslängd jag alltid gillat. Sen upptäckte jag ett broderi på baksidan, och eftersom jag aldrig velat gå runt i kläder som det står saker på, åkte den tillbaks på klädställningen. Det var det hela.

I samma veva bloggade Linda Skugge uppskattande om Odd Molly och fick genast en tillrättavisning av den då nykläckta modebloggaren Ebba von Sydow. Bara månader senare mötte jag själv min första Odd Molly-skeptiker IRL, en redaktör på en modetidning. ”Lilla huset på prärien-klänningar”, fnyste hon.
Här började jag förstå att Odd Molly är mycket mer än bara ett klädmärke. Eller jo, det är bara ett klädmärke. Men jag vill påstå att det är Sveriges just nu mest polariserande klädmärke. Antingen älskar man de detaljrika och folklore-inspirerade plaggen, innerligt och kompromisslöst. Eller så avskyr man dem, och allt vad man anser dem stå för.

- När Odd Molly vann Guldknappen blev väl mode/twitter-folk lacka för att ‘det inte är mode’, funderar Lisa Corneliusson, chefredaktör på modetidningen Rodeo.
- Det provocerar kanske att grundarna främst är entreprenörer och tjänar fett med pengar, att varumärkestänket och att skapa en ”lifestyle” går före modevisionen. Sen kanske folk mår lite illa när det börjar likna sekt, när bärarna tappar det individuella och går upp i en gemensam och villkorslös hyllningskavalkad. Det gäller dock anhängare av Acne eller Gina Tricot lika mycket som Odd Molly.

Det verkar dock vara extra populärt att ogilla just Odd Molly. Och antipatierna vädras på många ställen i offentligheten. I senaste numret av modetidningen Bon pratar till exempel galleristen och artisten Marina Schiptjenko om Odd Molly-infantilism. I komediserien ”Solsidan” används Odd Molly-kläder som kod för jobbiga överklasskvinnor, och författaren Denise Rudberg har i Aftonbladet deklarerat sin avsky för märket (”små rosetter är inte min grunka”). När jag slänger ut frågan på min egen Facebook-sida om varför Odd Molly väcker så starka känslor rasslar synpunkterna in.

Delvis verkar det handla om att plaggen tycks signalera klasstillhörighet: Odd Molly är uniform för en viss sorts välbärgade förortskvinnor, menar många, och framför allt en ståndpunkt återkommer: den att det är förkastligt att som vuxen kvinna klä sig alltför ryschigt och pyschigt och flickaktigt. Det är förstås inte alls säkert att det är just ”flickor” Odd Molly-fansen vill se ut som, det är en tolkning som hatarna gör, men uppfattningen att man inte ska försöka klä sig yngre och skojigare än man är utbredd. (Även ett märke som Gudrun Sjödén, som i likhet med Odd Molly intagit en egen position en bit utanför de snabbaste modetrenderna, har fått sin beskärda del av barnklädesfnysningar genom åren.)

Lisa Corneliusson tror att det bland annat är otrendigheten som många finner så tilltalande.
- Odd Molly är distinkt men tryggt, utan att egentligen handla om rådande trender och utan att man som bärare ska behöva känna sig pretentiös. Odd Molly-stilen verkar mer vara en inbjudan till gemenskap. Sen är det lagom nationalromantiskt, med lite hemslöjdskänsla. Varumärket har lyckats fylla en logga med status och kommer därför undan med att sälja det dyrt till en kund som inte uttalat ägnar sig åt lyxkonsumtion men ändå tycker att det är härligt att uttrycka sig i kläder.

Anna Blom, modevetare och frilansjournalist för bland annat Svenska Dagbladet, är inne på en liknande tankegång.
- Odd Molly har lyckats, för de har hittat ett hål på modemarknaden, fångat sina kunder och, viktigast av allt, klarat av att behålla dem. När Odd Molly startade var glamouren stor inom mode, med bling-bling och inspiration från röda mattan. Det dekorerade i Odd Mollys plagg är kanske ett slags glamour på svenska, som pockar på våra svenska rötter och arvet från traditionell folklore. Märkets slogan sedan starten – att kläderna ska passa under en söndagsmorgon – sammanfattar bra vilken typ av kläder de ritar. Det är nästan en slags nytolkning av husklänningen.

Personligen gissar jag att avståndstagandet mot märket handlar lika mycket om känslor och projektion som om fakta: de Odd Molly-bärare jag själv känner verkar åtminstone inte tillhöra någon ondskefull surdegssekt, utan har valt plaggen för att de tycker de är fina. Och även ogillarna i min Facebook-tråd konstaterar att det är kläder som är snälla mot den vuxna kvinnokroppen, att de framhäver dekolletage och ben men kamouflerar magen och rumpan. På köpet får bäraren dessutom en distinkt, omedelbart igenkännlig, stil.
- Odd Molly är inte bara kläder för att täcka kroppen, modemärket är en slags tillhörighet”, säger Anna Blom.
- Jag skulle säga att det är en subkultur, ett eget universum. Inom gruppen vill fansen ändå vara individualistiska, och där tror jag det finns massor av motsättningar. Jag läste på en Odd Molly-blogg om en kvinna som blev avundsjuk när en väninna lyckats få fatt i en viss modell på en Odd Molly-tröja och inte hon.

Ja, bärarnas gränslösa kärlek verkar lika intakt som modevärldens näsrynk. Jag tittar igenom den senaste kollektionen och slås av tanken: handlar det i grund och botten om mode-Sveriges djupt rotade förkärlek för minimalism, eller åtminstone dess ovilja att hantera det yviga och ljuva? Säga vad man vill, blotta det faktum att Odd Molly delar mode-Sverige i älskare och hatare ger begreppet synlig/osynlig en ny dimension. Att tona ner och inte förhäva sig går ju som hand i handske med minimalism, liksom att ha en uppfattning om det ”korrekta” och ”stilfulla”.

Så, rosetter som estetisk revolt? Vad man än tycker om Odd Molly är det faktiskt en oemotståndligt rolig tanke.

FYRA FAKTA OM ODD MOLLY
Märket startade 2002. Idag säljer man allt från de ikoniska koftorna till hudvård och underkläder.

Odd Molly säljs för närvarande i 38 länder, med en såkallad flaggskeppsbutik i Stockholm och en i Beverly Hills, Los Angeles.

Märket har en mycket livlig fanskara: det finns oräkneliga Odd Molly-bloggar och det ordnas Odd Molly-träffar där man byter och jämför plagg med varandra.

Ett av Odd Mollys många framgångsrecept har varit märkets såkallade ”storytelling” – namnet Odd Molly sägs syfta på en tjej som grundaren Per Holknekt hängde med i Kalifornien på åttiotalet, en tjej som hängde med ett gäng skejtare men gjorde sin egen grej och inte försökte se ut som någon annan. ”Be odd by being yourself”, skriver man på sin hemsida. Märket har också en uttalat ”snäll” profil både i miljötänket och hur kläderna tillverkas.

6 kommentarer:

Unknown sa...

WORD Tigern!

Håller helt och hållet med dig =)


Kraaaaaaaaaam

Unknown sa...

Bra skrivet! Ordet hata i samband med kläder tycker jag är helt sjukt....Kram!

Gamla mamman sa...

Bönan och Linda - verkar ju helt vansinnigt att avsky och hata kläder, förstår inte att det är möjligt.

Kramar!

mamma sa...

Håller med dig, det verkar helsjukt.

Kramar

Mio sa...

Ja, de som ser alla som bär Odd Molly som en sekt är nog väldigt benägna att ta till stereotypier. Så jag håller fullständigt med din sista mening: "Tack och lov finns det vettiga människor som kritiserar en massa viktigare saker än ett klädmärke och dess bärare". Annars skulle mänskligheten nog vara illa ute.

Gamla mamman sa...

dumpapp - förstår inte riktigt poängen...

Mio - Man behöver inte tycka att OM är snyggt, men att HATA det OCH dem som bär kläderna. Då har man för gott om tid!

Kram