Att få eld

På knirkande, kalla golv sätter jag ner mina sängvarma fötter, påpälsade i ordentliga raggisar. Tassar ner för trappan med förväntningar om en fin dag, myser i stillheten och ser ut genom fönstret där stora flingor sakta dalar över ett vitt sagolandskap. Det ljusnar, en sol sprider sina varma strålar i fjärran. Kunde livet vara bättre?

Så börjar kampen... Mot den förbaskade elden! Järnmonstret i vardagsrummet har kallnat under natten, och står mörk och skrämmande och gapar tom. Små barkbitar bryts loss med frusna fingrar och en tändsticka skrapas mot asken. Samtidigt som svavellukten lagt sig fladdrar flamman för sista gången, och allt som återstår är en rök som pyser in i rummet, snirklar sig in i alla vrår, och lämnar mig tårögd och med begynnande irritation. Nytt försök. Tidningskorgen gapar tom och det är dags att hämta nytt hoppingivande papper i vedboden. Det är kallt ute när man bara har pyjamas och vem har gått in med snöiga skor och blött ner hallgolvet? Med blöta sockar hivs en liten flis till vedkubbe in i järnmonstret, ett tidningspapper knycklas ihop och en ny tändsticka fräser till. Luckan står lite på glänt, och den lömska röken har en enda stor längtan - att få komma ut i fel ända; in i rummet och i mina ögon, att få fästa sig i håret och försura tillvaron. Och den lyckas. Tjock och mörk sveper den in.

Efter ytterligare ett par försök, i ett rum som bara blir kallare, där fönstren står på vid gavel för att få den krispiga morgonluften att jaga ut röken, lämnar jag över ansvaret och flyr in till varma badrumsgolv. Tacka vet jag elektrisk värme!



- Posted using BlogPress from my iPad