The Descendants

Jaha, vad ska man säga? Annat än att vi var på Ringen kino i lördags och såg the Descendants. Har ingen som helst passande kommentar faktiskt, för det här var en märklig film. Inte glädjande, inte rörande, inte tråkig, inte irriterande, inte dramatisk, inte rolig, inte otäck, inte platt, inte innehållsrik, inte dålig och inte bra. Hela vägen hem gick vi och funderade på budskapet med filmen, men kom inte helt i mål. Och trots att det gått nästan en vecka har jag ännu inte kommit till någon slags insikt. Och nu börjar jag glömma vad den handlade om...

Kanske handlade den om att växa upp, om att förlåta, om föräldraskapets våndor, om familjebekymmer, om Hawaii, om odrägliga tonnåringar, om en vanlig, snäll man. Och kanske var meningen att man skulle känna medkänsla, gå ut med en djupare förståelse för något, känna igen sig. Men nej, vi kände just ingenting. Om någon annan har sett den - vad tyckte ni? Förstod ni syftet?

Behållningen, och lite av räddningen av biokvällen, blev istället att vi sprang på Guldlock med sällskap och en gatumusikant som spelade Volare till förtjust och skrålande publik!