Saknad

Elon och Berit är på sommarkollo. Det är konstigt. Nåt som är så litet och så tyst borde lämna mig ganska oberörd, men det gör det inte! Jag saknar dem. Så innerligt att jag nästan börjar gråta och så intensivt att det inte går mer än några minuter mellan gångerna jag tänker på dem. För även om de är små och tysta är de riktiga familjemedlemmar med sina personligheter. Jag saknar den mjuka pälsen, de små pipen när de vill något, ljudet av tassar som springer lätt på parketten, krafsandet på dörren som blev stängd mitt framför nosen, spinnandet när vi säger hej på morgonen. De snälla ögonen, det kärleksfulla buffandet, de nyfikna blickarna och galna småskuttandet i sängen.

Jag vet att de har det bra i alla fall. Hos supersnälla Sunshine, som ställer upp som kattvakt när jag ska ut och resa. Och jag vet att hon kommer att gosa och leka och vara kärleksfull. Ändå river det lite i hjärtat. Det är väl det som är saknad.