Susar fram genom gyllene fält

Omöjligt att inte tänka på Stings Fields of gold när Maridalens åkrar ser ut så här. Tyvärr svischar de bara förbi som allra hastigast. När jag inte tar tillfället i akt (i mördarbacken from hell), tar en paus och bara måste föreviga naturens under. Dock svider det lite att ta de där pausarna, för jag har skaffat en cykel-app, och när något i mitt liv har minsta lilla anknytning till tävling är det ganska kört... Jag MÅSTE ju absolut slå tiden från förra gången. Och jag MÅSTE ju absolut komma upp i samma snittfart. Och jag MÅSTE ju ABSOLUT få en virituell pokal eller medalj.

Jag har alltså blivit cyklist (??). Tycker faktiskt att det är ROLIGT att sitta på stenhård cykelsadel! Om det verkligen är cyklingen eller den här roliga appen som är roligast vet jag ärligt talat inte. Men ut kommer jag, och skoj är det! Man får ju sett så mycket också från det där hårda sätet. På kort tid kommer man faktiskt långt, och här inne i stan är det snabbare att trampa än nåt annat. Dessutom är det ju en oslabar känsla att rulla ner för en av Oslos långa backar och känna att man liksom flyger fram (det är aningen värre och mindre positivitet i tigerns tankar UPP för desamma backarna...)

Nog om det - hoppas ni klarar att se lite vackra sensommarvyer trots dåliga ajfån-kameran. Om inte får jag förhoppningsvis tid till en promenad i stilla takt - och med storkameran i högsta hugg såklart - innan de här gyllene fälten är borta för den här gången.