Knutshøe är en milt sagt luftig upplevelse på sina ställen, och för att komma upp på första puckeln krävs en del ordentlig klättring. Med lite vind, våta klippor och höjdskräck blir det obehagligt i onödigt stor dos. Men det är ett gäng tuffingar jag hade med mig, och både utsikten och terrängen uppe på ryggen är inget mindre än enastående. Man glömmer helt och hållet av att man ska NER för det där stupet igen, tills man är där och undrar hur i allsin dar det ska gå till och varför i hela världen man gick upp.
Väl förbi obehagliga partier finns inget annat att känna än komplett och fullständig lycka och tacksamhet. Lycka och tacksamhet över att få vara just mig, just här, just nu.
3 kommentarer:
Så himla vackert!
Kram
Wow!
Helt fantastiskt landskap!
Kram
fantastiska bilder!!! Kram
Skicka en kommentar