Blå moskén

Det är svårt att beskriva i ord, så bilderna får tala; även om de inte gör den rättvisa de heller. Blå moskén, och mycket av allt annat som Istanbul har att bjuda på, är så hissnande vackert och har sån häpnadsväckande detaljrikedom att man just bara står och gapar. Namnet är egentligen Sultan Ahmed-moskén, men allt blått kakel i interiören har gett den dess smeknamn. Uppförd i början av 1600-talet står den fortfarande mitt i gamla stan i all sin prakt, som tagen ur Tusen och en natt. Den används än idag av lokalbefolkningen som går dit för att be, men det är först och främst turisthorderna som kännetecknar den. Som i alla moskéer måste kvinnor klä sig i sjal och det förstärker faktiskt den andäktiga stämningen - här är man lågmäld och går med blicken mot taket. Eller de många kupolerna som det ju är.

Utanför finns en vacker och välställd park och öppna platser åt alla håll, just nu fyllda av en obeskrivlig blomsterprakt. På kvällarna tänds belysningen utomhus och mystiken intensifieras. I mörkret ser den ut att vara alldeles ensam i området. Bara några fåglar - också upplysta - svävar förbi.