En ny familj

Idag är det ett år sedan Berit flyttade hem till mig, så här såg hon (och jag) ut då. Det har varit - och är fortfarande - ett stort äventyr att skaffa den där lilla kissen. Att planera och välja och förbereda. Jag gladde mig otroligt samtidigt som jag oroade mig för allt. Bekymrade mig för att hon inte skulle ha det bra, för att hon inte skulle trivas, "plötslig spädkattsdöd", att hon skulle få i sig nåt giftigt etc etc etc. Jag rusade hem från jobb - där jag bara var några timmar de första dagarna - och jag tänkte på henne många många gånger under de där timmarna. Hon var det sötaste och mest tillgivna jag någonsin sett och det slog mig att jag på ett sätt bildat en ny liten familj. Jag menar inte att en kattunge är samma sak som ett barn, men jag tror faktiskt att en hund och en katt kan ge upphov till mycket av de samma känslorna. Och att de är familjemedlemmar är alldeles uppenbart.

Med massa lek, massa gos, massa glädje, massa små vardagsproblem, en del irritation och många frågor i stil med "vad är det jag har gjort" har vi anpassat oss till varandra och vår vardag. Och till det lilla nytillskottet som kom lite senare på hösten. Och jag är så otroligt förälskad i de där två ulltussarna, jag vet faktiskt inte hur jag skulle klara mig utan dem nu. De är två personligheter som inte kan ersättas. Min fina lilla familj.