Min stora kärlek

Hejsan i julen (fast det känns mer som vår här)! Idag firar sambon och jag 6-årsdag! Tänk att det har gått 6 år - skulle jag gissa på något hade jag kanske sagt 3. Det är ju inte klokt hur tiden försvinner iväg!

Vi hade träffats för första gången något år tidigare på en strand i Australien, när jag och en väninnna var på besök hos en kompis. Som visade sig vara sambons bästa kompis och som hade lockat dit honom! Men ingen av oss kommer ihåg det mötet...

Så hade det sig så att vi fyra veckor senare hamnade på samma flyg hela vägen hem till Oslo, och efter att ha smygkikat lite på den där snygga killen på flygen och konfererat med väninnan kom vi fram till att det måste vara han, kompisens kompis. Så på Gardermoen gick jag fram och sa hej och vi gick gemensamt ut i ankomsthallen - där sambon möttes av en stor välkomstkommittée (han hade varit borta ett år)! Så första bilderna av oss tillsammans är från Gardermoen med norska flaggor i händerna, en jublande välkomstkommittée och vi som inte ens kommer ihåg varandras namn...

Tänkte inte så mycket mer på varandra, men nästa sommar var det bröllop för vår gemensamma kompis och vi stod båda på gästlistan. Och på dansgolvet tills klockan blev 7 på morgonen! Där kan man nog säga att det var kört. Fast det tog ett halvår till att få tummen ur!

Det var nämligen fler av oss väninnor som blev lite förtjusta i den där snyggingen, och SÅ ivrig var jag inte (och uppenbarligen inte han heller). Men det visade sig att vi bodde nästan grannar och under sensommaren tog någon av oss (kommer inte ihåg vem) initiativet till att träna tillsammans en morgon i veckan på närliggande SATS. Ordentligt upplagt för att inte snika sig undan, med botöl till jul och allt. Och vi var ihärdiga morgongympare båda två! Vilket förstås inte alls berodde på några botöl, men på det utmärkta sällskapet :-) Och som genast lades ner efter 26 december för 6 år sedan...

Hösten gick och det blev advent. Vi mailade lite, helt oskyldigt, och var på någon spelkväll hos gemensamma kompisen. Eftersom vi bodde nära slog vi följe hem, och den kvällen sa det klick där utanför min port. Vi stod och pratade i många timmar, trots mörkret och kylan. Vågade fortfarande inte göra någon framstöt dock och var osäker på vad han ville.

Men så kom det en inbjudan. Till sambons familje- och nära vänner-fest på annandagen, som hade blivit tradition i umgängeskretsen. Gemensamma kompisen och hela hans familj skulle komma så jag kände i alla fall några. Och det var inte ett svårt beslut att åka från Sverige och la familia redan tidigt på annandagen det året, eller att släpa på julklapparna på tåget, eller att snabbt som ögat hoppa i finklänningen och traska ner till stationen igen, eller att betala dyra taxipengar från stationen på lilla orten till blivande sambons mamma, för att till slut ringa på dörren med bultande hjärta :-)

Så gick det som det gick, och efter taxi tillbaka till Oslo med "ungdomarna", dans och skratt och drinkar på ett uteställe och promenad hemmåt under morgontimmarna, fann vi till slut varandras händer. Och varandras hjärtan :-)

Ska inte skryta med att vi varit snabba och uträttat underverk sedan den gången heller, men jag har funnit min stora kärlek och en hejdundrandes bra karl som jag är så stolt över och tacksam över att ha vid min sida. Tack för att du är du! Och tack för 6 fina år!

Vid Fontana di Trevi - en regnig sommarvecka i Rom för några år sedan.